Lindberg

Först var det Ferlin som hängde där i ett snöre. Sedan kom Tranströmer. Hon, min goda vän, hade dem till hands på insidan av toalettdörren. När jag någon gång använde mig av hennes hemlighus brukade jag bläddra i pocketarna. Jag tyckte om dem båda. Både Ferlin och Tranströmer. Och förmodligen min vän också.

Namnet Tranströmer dök upp också i ett annat sammanhang. En av mina favoritartister, Mauro Scocco, tackar poeten i texthäftet till två av sina senaste skivor.[1] Popstjärnan kallar sig sökare samtidigt som han är frågande inför mycket av innehållet i traditionell kristen tro.[2] I Tomas Tranströmers poesi finns det tydliga spår av denna tro. Kombinationen väckte min nyfikenhet.

Fråge- och problemställningar

Jag har valt att arbeta utifrån följande frågeställning: Hur ser huvuddragen ut i den tro som gestaltas i Tomas Tranströmers dikter och i vilken mån kan denna kallas religiös?

I förlängningen har jag också en problemställning att bearbeta. Vi lever i västvärldens förmodligen mest sekulariserade land. I denna miljö tycks Tomas Tranströmer kunna förmedla en tro som framstår som attraktiv, även för dem som inte skulle kalla sig kristna. Jag hoppas kunna hitta några ledtrådar till vad det kan bero på.

Metod och arbetsgång

Jag kommer att försöka beskriva och tolka den tro jag tycker mig se i dikterna. Dels utgår jag från tidigare observationer och dels gör jag egna markeringar av det jag uppfattar som tyngdpunkterna. Mina egna synpunkter framkommer i huvudsak i slutet av varje avsnitt samt i analysstycket ”En religiös livsåskådning?”.

Här måste vi göra en viktig avgränsning. Det är inte privatpersonen Tomas Tranströmers tro som ska beskrivas, utan hans dikters. Däremot kommer jag att några gånger komplettera analysen med uttalanden från författaren själv. Dessa är dock inte på något sätt normerande i tolkningen. För att markera detta använder jag mig av termer som ”diktjaget” och ”poeten”, vilka står i motsats till exempelvis ”privatpersonen Tomas Tranströmer”.

Mitt arbete är i någon mån tvärvetenskapligt. Som vi strax ska se är exempelvis det mesta av mitt arbetsmaterial hämtat från litteraturvetenskapens område. Det finns också uppenbara beröringspunkter med religionsbeteendevetenskap. Min ambition är dock att tyngdpunkten alltjämt ska ligga inom det systematiskt teologiska.

Jag inleder med en kortfattad biografi över författaren. Den är inte nödvändig för de därpå följande resonemangen, men jag tror likväl att den kan berika läsupplevelsen som bakgrundsmaterial. Tomas Tranströmer är i sig en fascinerande människa.

Därefter följer uppsatsens två egentliga huvuddelar. I den första, ”Dikternas tro” kommer min frågeställning att behandlas utifrån ett antal, i mitt tycke, relevanta teman. För att finna dessa har jag dels utgått från dikternas faktiska innehåll och dels från de förutsättningar jag tycker mig ha nytta av i behandlingen av min problemställning. Däremot har jag inte använt mig av en traditionell dogmatisk uppdelning, eftersom mitt studieobjekt inte nödvändigtvis uttrycker en kristen livsåskådning.

Jag går från mer allmänna teman till mer specifika. Grundtanken är att tidigare resonemang ska kunna ligga till grund för senare. Linjen är dock inte spikrak, eftersom en sådan inte riktigt låter sig ritas upp. Denna första huvuddel avslutas med en sammanfattande diskussion där jag försöker besvara min frågeställning.

I uppsatsens andra huvuddel, under rubriken ”Dikternas tro och den sekulariserade människan”, kommer jag att diskutera min problemställning. Jag resonerar då kort kring den moderna människans situation och tänkande. Därefter sätter jag det i relation till den beskrivning av ”dikternas tro” som jag dessförinnan har redovisat. Syftet där är att försöka lyfta fram möjliga ”kommunikationspunkter” mellan Tomas Tranströmers poesi och vår samtid.

Arbetsmaterial

Utgångspunkten är de tio diktsamlingar som Tomas Tranströmer författat till dags dato samt i någon mån den självbiografiska Minnena ser mig. De huvudverk som i övrigt finns att tillgå är två monografier och en biografi. Den sistnämnda, författad av Lennart Karlström, har varit till god hjälp när jag har sökt material på olika håll. Monografierna är skrivna av Kjell Espmark och Staffan Bergsten, var och en med sin metod och sina utgångspunkter.

Kjell Espmark är själv författare och dessutom ledamot i Svenska Akademien. Kanske kan det i sammanhanget också vara intressant att notera att han kallar sig ateist.[3] Han väljer att utifrån betrakta och försöka beskriva det han kallar ”Tomas Tranströmers poetiska universum”. Staffan Bergsten är författare och docent i litteraturvetenskap och har valt essän som arbetsform. I motsats till Kjell Espmark tillåter han sig att försöka möta Tomas Tranströmers religiösa livsuppfattning.

Det finns än så länge bara en färdig avhandling om Tomas Tranströmers poesi och den är skriven av amerikanskan Joanna Bankier. På svensk mark har Magnus Ringgren, litteraturrecensent på Aftonbladet, också arbetat med en sådan. Hans material lär dock numera ha fått en friare essäistisk karaktär och är så småningom tänkt att utkomma i bokform.[4] Jag har haft tillgång till ett antal artiklar av dessa båda skribenter.

Härutöver har jag arbetat med en mängd andra analyserande artiklar, intervjuer och recensioner ur både fack- och dagspress. Tyngdpunkten i detta material ligger på det som är utgivet under 80- och 90-tal. Delvis är avgränsningen rent praktisk eftersom detta är lättare att få tag på. Samtidigt är det tydligen också så att det religiösa inslaget i Tomas Tranströmers diktning har uppmärksammats allt mer under senare år. Avgränsningen ter sig därför som naturlig även ur denna synvinkel.

För att kunna besvara min frågeställning har jag använt mig av ett par texter av Ragnar Holte och Anders Jeffner. Tanken är att jag därigenom ska finna en enkel religionsdefinition som passar i sammanhanget. För min problemställning har jag använt en del religionssociologiskt material för att i någon mån kunna ge kännetecken på hur ”den sekulariserade svensken” tycker och tänker idag.

Jag har, i samråd med min handledare, valt att hänvisa till respektive skribent även när det gäller dagspressartiklar. När dessa förekommer i noterna saknas dock sidhänvisningar, eftersom jag inte har haft tillgång till de uppgifterna. Sist i litteraturlistan förekommer också ett antal artiklar som jag inte gjort någon hänvisning till. Jag nöjer mig i de fallen med att nämna tidningens förkortning och publiceringsdatum för respektive artikel.

Biografi

Snart sagt varje recension eller artikel om Tomas Tranströmer inleds med ett konstaterande om hur stor och berömd han är. Själv tycks han däremot vara mån om att synas så lite som möjligt, åtminstone i sina dikter. Jag ska till att börja med bara nämna något i korthet om proportionerna på det hela.

Även om Tomas Tranströmer inte är någon kändis för den breda allmänheten betraktas han av många som Sveriges idag störste nu levande poet. Han nämns gärna i nobelprissammanhang och är översatt till över 30 språk, däribland kinesiska och tamil.[5] Uppläsningsturnéerna går ut över världen. Att det inte finns någon svensk avhandling om honom, men däremot en amerikansk kanske säger sitt. Att den självbiografiska Minnena ser mig kom ut först på tyska är också värt att notera.[6]

Den boken kom ut 1993. Ett par år tidigare, den 28 november 1990, drabbades Tomas Tranströmer av stroke. Hans högra sida förlamades och talet försvann. När han fyra år senare får besök av journalister kan han bara svara ”ja” och ”nej” på frågorna. När det krävs längre utläggningar får hans hustru Monica stå för talet. Han nickar instämmande eller skakar på huvudet åt hennes påståenden. Ibland sätter han sig istället vid flygeln och spelar med vänsterhanden.[7]

En poet utan språk. Och ändå till synes med livsglädje och harmoni. Tillsammans med Monica som sekreterare har han mödosamt kunnat fortsätta sitt skapande. Minnena ser mig är resultatet av deras samarbete:[8]

”Mitt liv.” När jag tänker de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, huvudet, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktiga dragen i vårt liv bestäms. [– – –] Jag är nu långt ute i kometsvansen, jag är sextio år när jag skriver detta.[9]

Det är inledningsraderna. Bokens berättelse går sedan vidare, men slutar redan i sena tonåren och borde kanske ses som första delen av flera i självbiografin. Eller också är det så att det är här i den ”ljusstarkaste ändan” som det som är viktigt att berätta finns.

Han föds 1931 och växer sedan upp i Stockholm som enda barnet till Gösta och Helmy Tranströmer. Pappan är journalist och bildredaktör, men träder tidigt ut ur handlingen genom en skilsmässa.[10] Far och son träffas i fortsättningen nästan bara en gång om året, då oftast på julafton.[11] Mamman arbetar som folkskollärare och familjen har därför en barnjungfru som tar hand om Tomas.

Pojkens och den så småningom vuxne poetens världar är på sitt sätt ganska lika. Naturens stora mysterium fascinerar dem båda.[12] Båda utforskar de inre och yttre världar. Den unga ”Tranan” lär sig både läsa och upptäcka fågelperspektivet genom ”Nils Holgersson”.[13] Han ritar utförliga kartor över hela jorden och drömmer om att bli upptäcktsresande.[14] Vid de flitiga besöken på biblioteket lånar han därför också hellre fack- än skönlitteratur.[15]

Som vuxen minns han ett speciellt ”ögonblick av panik” från barndomen. Han har varit borta från skolan några dagar. När han kommer tillbaka berättar en kamrat att fröken har sagt till de andra att de inte får reta Tomas för att han inte har någon pappa. I stunden grips han av panik. Tydligen är han abnorm. Åtminstone uppfattar han situationen så.[16]

Annars ger det mesta ett harmoniskt intryck. Mamman tycks vara den som alltid står på hans sida. Hon sägs vara troende, men inte kyrklig. När Tomas, som i tonåren är uttalad ateist, inte vill konfirmeras slipper han det.[17] Förmodligen var det mycket ovanligt vid tidpunkten, mitten av 40-talet. Att han senare har hittat en tro förklarar han bland annat med att han inte utsattes för några ”religiösa övergrepp” som barn.[18]

Vintern som 15-åring blir olik alla de tidigare. Efter ett biobesök drabbas han av kramper och en svår ångest kommer över honom. En lång tid därefter befinner han sig i ett tillstånd som han själv beskriver som gränsande till sinnessjuka. När det inte finns någon hjälpande religion att tillgå använder han istället musiken som ”djävulsutdrivning”. Det är nu han börjar hamra på pianot ”på allvar”, något som så småningom lär ha lett till många ljuva toner. Musik är ju för övrigt ett välbekant tema i många av Tomas Tranströmers dikter.

Under andra året på gymnasiet kommer han igång med det modernistiska poesiskrivandet. Skoltidningen får ta del av hans alster, liksom latinläraren ”Bocken”. Den senare lär dock aldrig ha uppskattat hans ”obegripliga” dikter. Ynglingen ansågs oemottaglig för Horatius. Motsatsen bevisas dock under de närmaste åren då han börjar författa på sapfisk meter, en horatiansk strofform.[19]

Vid tiden för sin stora debut är Tomas Tranströmer 23 år och läser religionshistoria vid Stockholms högskola.[20] Rykten cirkulerar redan innan om en blivande storhet.[21] Debutverket, 17 dikter, är till sitt omfång lika knappt som alla hans tio samlingar så småningom visar sig bli. Ändå väcker det uppmärksamhet för sin tyngd och talang. Olof Lagercrantz skriver i Dagens Nyheter: ”Diktaren trädde själv lugnt fram och ställde sig mitt i vägen, och det var omöjligt att tvivla på att han fanns där och att han var diktare”.[22]

Under början av 60-talet är han anställd som psykolog vid Roxtunaanstalten utanför Linköping. Senare flyttar familjen till Västerås där han fortsätter med liknande uppgifter på AMI, Arbetsmarknadsinstitutet. Att han i slutet av samma årtionde kritiseras för att inte vara tillräckligt samhällsengagerad är på sitt sätt märkligt. Få svenska poeter har på samma sätt kombinerat socialt arbete med sitt skrivande.[23] Och det trots att han inte har varit ”tvungen”. Redan vid 35 års ålder garanterades han författarlön från staten om pengarna inte skulle flyta in på annat sätt.[24]

Tomas Tranströmer ses ibland beklaga i intervjuer att han är så improduktiv. Dikten ”Galleriet” ur samlingen Sanningsbarriären ska till exempel ha tagit tio år att färdigställa.[25] Vännen och författaren Per Wästberg har räknat ut att 40 år av skrivande har resulterat i ett ord om dagen i genomsnitt.[26] Samtidigt kan det gå åt omkring 200 blad till en enda dikt, en hel roman med andra ord.[27] Att det då ”bara” blir en samling vart fjärde, femte eller sjätte år kanske inte är så konstigt trots allt.

Han har också ägnat sig åt översättningsarbeten. En rad utländska diktare har fått svensk språkdräkt genom den svenske poetens försorg. Tomas Tranströmer deltog dessutom i bibelkommissionens arbete fram till den dag då hjärnblödningen drabbade honom. Tillsammans med Helmer Ringgren har han översatt delar av Psaltaren.

Vad är då, till sist, uppgiften för hans egna dikter? Mycket har sagts om detta och mer kommer på de följande sidorna. Här ska han få ge ett eget svar: ”Att gestalta det andliga livet, att uppdaga mysteriet”. Det lär ha sagts med eftertryck.[28]

Dikternas tro

1. Sanningen och språket

I detta avsnitt kommer vi att titta närmare på diktjagets förhållande till sanningen. Anledningen är dels det faktum att det uppenbarligen är ett viktigt tema i dikterna. Dels är det också en central komponent i beskrivningen av en livsåskådning.

Torsten Rönnerstrand, universitetslektor i Umeå, har skrivit ett antal artiklar kring sanningsfrågan och språket i den tranströmerska poesin. Han, liksom Kjell Espmark för övrigt, finner att just det hör till det mest centrala i dikterna. Den sistnämnde påpekar till exempel att poetens ovilja att ”ljuga” är fundamental.[29]

Begreppet sanning tycks utvecklas kontinuerligt i dikterna under de, hittills, drygt 40 åren. Under 50-talet tar Tomas Tranströmer fasta på det allmängiltiga, snarare än det privata, i språket.[30] Staffan Bergsten har studerat användningen av ordet ”jag” i samlingarna och kan därigenom konstatera att det endast förekom fyra gånger i debutverket. Därefter har användningen ökat mer eller mindre konstant. I Det vilda torget (1983) förekommer ordet 58 gånger.[31] Att se frånvaron av det personliga och tidsbundna som ett villkor för sanning är ingen unik tanke. Torsten Rönnerstrand visar det bland annat genom att dra paralleller till andra författares verk.

Så småningom sker det dock en förskjutning från det allmänna till det mer specifika i de tranströmerska dikterna. Betoningen hamnar mer och mer på ”ögonblicket”.[32] Dessutom tycks den egna upplevelsens äkthet spela en allt större roll som sanningskriterium, påpekar Staffan Bergsten. Vad världen i övrigt tycker och tänker är inte något bekymmer, intellektuellt sett.[33]

Drömmen tycks vara en viktig väg till sanningen, vilket framgår bland annat av dikten ”Drömseminarium”. Kjell Espmark menar att denna text kan ses som en sammanfattning av tre decenniers erfarenhet av att arbeta med drömmen som källa och metodisk förebild. Här följer ett stycke ur inledningen till dikten:

Fyra miljarder människor på jorden.

Och alla sover, alla drömmer.

I varje dröm trängs ansikten och kroppar –

de drömda människorna är fler än vi.

Men de tar ingen plats...

Det händer att du somnar på teatern.

Mitt under pjäsen sjunker ögonlocken.

En kort stund dubbelexponering: scenen

där framme överflyglas av en dröm.

Sen finns det ingen scen mer, den är du.

Teatern i det ärliga djupet![34]

I andra dikter, som exempelvis ”Den skingrade församlingen”, framstår drömmen dessutom som en förbindelse med det gudomliga, enligt Kjell Espmark.[35] Owe Wikström är inne på en liknande linje och beskriver drömmen som”en uppenbarelsens ort”. Han kallar den en hierofani, alltså en uppenbarelse av det heliga. Det omedvetna, menar han, ger tillgång till den yttersta verkligheten.[36] Kjell Espmark använder en liknande term, epifani, som vi återkommer till längre fram.

Den så kallade korrespondensteorin har sitt ursprung hos Aristoteles, men har fått sin klassiska formulering genom Thomas ab Aquino. Han menar att sanningen består i en överensstämmelse mellan tingen och intellektet. Modernare anhängare av teorin, däribland Karl Popper, talar om att en utsaga är sann om den på ett eller annat sätt kan korreleras med ett faktum.[37]

Torsten Rönnerstrand pekar på att en liknande inställning förekommer hos det tranströmerska diktjaget. I dikten ”Östersjöar V” skriver han exempelvis om hur ”en obeskrivlig sanning formuleras till död gelé”.[38] Sannolikt syftar ordet sanning i det fallet på ett själsligt tillstånd.[39] I andra situationer har sanningen en betydligt mer objektiv yttre karaktär. I exempelvis dikten ”Air Mail” talas det om hur sanningen ”finns på marken” och ”ligger på gatan”.[40] Den finns där, oavsett om någon ”gör den till sin” eller ej.[41]

Torsten Rönnerstrand sammanfattar läget med att Tomas Tranströmer tydligen strävar efter sanning i förhållande till både den yttre och den inre verkligheten. För att en dikt ska vara ”sann” måste den stämma med dessa båda. I flera dikter är det sedan själva mötet mellan dessa som gör att ”sanningen” uppstår.[42] Ett tydligt exempel är dikten ”Preludier II”:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån

och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: ”Stanna!

vad som helst, bara jag slipper känna mig själv.”

Och det finns en båt som försöker lägga till – försöker just här –

den kommer att försöka tusentals gånger.

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret,

in bland partygästerna som dansat sig varma.[43]

Mötet är själva poängen, betonar Kjell Espmark. Det yttre, i det här fallet representerat av båten, tycks ha gudomlig dignitet. Vi gör dock motstånd mot detta närmande liksom mot självinsikten. Mötet skulle annars kunna förvandla de två sanningarna till en enda och odelbar sådan.[44] Ytterligare ett exempel på detta möte finner vi i ett utdrag ur den tidigare nämnda (och ganska långa) dikten ”Galleriet”:

Jag låg över på ett motell vid E3

I mitt rum där fanns en lukt som jag känt förut

bland de asiatiska samlingarna på ett museum:

masker tibetanska japanska mot en ljus vägg.

Men det är inte masker nu utan ansikten

som tränger fram genom glömskans vita vägg

för att andas, för att fråga om något.

Jag ligger vaken och ser dem kämpa

och försvinna och återkomma.

Några lånar drag av varann, byter ansikten

långt inne i mig

där glömska och minne bedriver sin kohandel.

De tränger fram genom glömskans övermålning

den vita väggen

de försvinner och återkommer.

Här finns en sorg som inte kallar sig så.[45]

Dikten hör till de flitigast kommenterade, däribland av Kjell Espmark. Han beskriver raderna ovan som ”skilda tecken för den gräns vi återfinner i samlingens titel, Sanningsbarriären”. Den vita väggen är något som skiljer medvetandets lilla rum och oåtkomliga själsliga regioner åt. På själva ”barriären” förmår dock ”sanningen” framträda.[46]

Ursprungligen ska denna samling ha försetts med en förklaring till dess titel. Denna ströks dock på ett sent stadium och jag har inte hittat någon motivering till varför så skedde. Enligt Kjell Espmark ska dess innebörd dock ha varit följande: det handlar om den plats ”där den inre världen möter den yttre; det är där skriften blir synlig”.[47]

Varken Kjell Espmark eller Torsten Rönnerstrand, som också kommenterat detta stycke, gör någon koppling mellan ordet ”skriften” och Bibeln. I mitt tycke är det dock rimligt att göra det. På samma sätt som Bibeln för många människor är ett uttryck för sanningen tycks ju dessa dikter vara tänkta att vara det.

Språket är poetens verktyg, men i fallet Tomas Tranströmer tycks detta förhållande vara en smula komplicerat. Ett exempel på detta är dikten ”Från mars -79”:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord.[48]

Torsten Rönnerstrand menar att uttrycket ”orden” ibland står för något negativt i dikterna. Att ha eller att vara ett ”språk” är däremot nästan alltid något positivt. Detta kan ha att göra med att Tomas Tranströmer tycks uppfatta världen just som ett ”språk”.[49] Det, menar Torsten Rönnerstrand, säger något om ”arten av hans livskänsla”.[50]

Likheten mellan världen och språket ligger i att delarna får sin mening genom att relateras till helheten.[51] Båda är de svåra att tyda. Och båda är de något oändligt och allomfattande. Det är i alla fall en logisk koppling när man som Torsten Rönnerstrand tycker sig se en antydan till att språket har del i en gudomlig, absolut eller oändlig verklighet.[52]

Ordtröttheten delar Tomas Tranströmer med många av de unga svenska postmodernisterna under 80-talet. Så småningom tycks han dock åter bli en smula optimistisk om ordens möjlighet att uttrycka sanningar.[53] Enligt Torsten Rönnerstrand handlar den tidigare misstron mycket om att språkets möjligheter ofta missbrukas. Distinktionen mellan ”ett utifrån kommande språk” fyllt av klichéer och ”ett eget språk” är central.[54] Denna motsättning kan beskrivas som skillnaden mellan ett autentiskt och ett inautentiskt språk.[55]

I en recension i Skånska Dagbladet skriver Håkan Zeylon att tankegången i dikten ovan tycks vara att den människa som saknar kontakt med hela sitt jag och med det gudomliga inte kan ha något verkligt språk. Då är ”naturens språk” eller rent av tystnaden att föredra.[56]

Denna inställning till tystnaden lär vara långt ifrån unik bland poeter.[57] Hos Tomas Tranströmer finns dessutom en koppling till mystikerna, för vilka Gud ju är något som inte kan beskrivas. Negationer eller tystnad är därför enda vägen i ett sådant fall.[58] Vi återkommer till detta samband på olika sätt längre fram i uppsatsen.

Språkets förmåga till sanning är i dikterna ett centralt kriterium på dess värde, skriver Torsten Rönnerstrand.[59] Att närma sig denna sanning tycks dock vara en komplicerad process. Åtminstone pekar uttryck i en rad dikter på det. Läsaren blir till exempel uppmanad att känna ”lukten av sanning” och att ”gå som en spårhund där sanningen trampade”.[60] Agneta Pleijel anspelar på det första av dessa uttryck och menar att dikten ”Galleriet” nosar sig fram mot ”någonting ytterst svårfångat”.[61] Närmast handlar det om ”närmevärden”, inget mer.

Tomas Tranströmer väljer ett speciellt sorts språk, det metaforiskt laddade. Agneta Pleijel pekar på att grunden för hans poetiska estetik ligger i förmågan att ”finna de bilder som hjälper oss att stava oss allt närmare de oöversättliga sanningarna”.[62] Att Per Ahlmark också har upptäckt något av detta tyder följande rader ur hans, i bokform publicerade, brevväxling med Lars Gustafsson på:

Jag börjar nu förstå Tranströmers mästerskap i metaforer. Hans bilder är liksom slutna i sig själva eller i sina drömmar men också beredda att när som helst, som en fjäder, slå upp och kanske krossa något, en illusion eller en gåta. De ögonblick han fångar i sin dikt är också våra. Men vi lever vid sidan av dem som vore ett tunt papper spänt mellan oss och trakten där vi bor.

Det är den pappersskärmen jag tycker att Tranströmer drar undan för en stund. När han gör det ser vi, såsom han skriver, att klockans tid är en fången insekt, hur vinden skjuter en barnvagn framför sig och att en hund skäller sin hieroglyf. Frimärkena glöder och bogserbåten är fräknig av rost.[63]

Sammanfattningsvis tycker jag att diktjagets förhållande till sanningen kan beskrivas ganska bra utifrån korrespondensteorin. Det är först när både det inre och det yttre överensstämmer som något kan sägas vara genuint sant. Sanningen har alltså både en objektiv och en subjektiv komponent som var för sig är lika viktig. Den yttre, objektiva, tycks kunna ha en gudomlig, eller möjligtvis kosmisk, koppling. Den inre, subjektiva, har däremot sin grund i människans inre.

Det är dock förknippat med uppenbara problem att försöka uttrycka detta med språkets hjälp. Vår poet använder sig av metaforer och närmare än så tycks inte orden kunna komma ”det obeskrivbara”. Det gäller dock att finna rätt metaforer för att komma så nära det nu är möjligt.

2. Det religiösa

2.1 En religiös livskänsla?

I de omkring 60 dagspressrecensioner jag har haft tillgång till konstateras det i ungefär två tredjedelar av fallen att det finns någon form av religiös livskänsla i dikterna. Redan i samband med debutverket 17 dikter slås det fast att poeten tycks ha fått ”en bit av den säkert dyrbara mystiska gåvan att känna samhörighet med alltet”.[64]

Beteckningen ”religiös” är dock inte helt oomstridd. Joanna Bankier rapporterar från amerikansk horisont att Tomas Tranströmers ”vision” faller naturligt inom ramen för vad många där anser hör till diktens värld. Istället för att tala om en religiös dimension väljer hon beteckningen sekulär mystik.

Joanna Bankier menar att dikternas mystik äger större allmängiltighet än vad som får plats i begreppen kristen eller religiös. Hon citerar Mark Rudman som menar att det närmast handlar om en längtan efter ”något som liknar religion utan den spöklika närvaron av Gud”. Tomas Tranströmers dikter kallar han ”sekulär bön”.[65]

Torsten Rönnerstrand kan visserligen tänka sig beteckningen ”religiös”, men bortser då från det element av bekännelse och underkastelse som han menar ligger i ordet. Detta skulle nämligen knappast stämma med poetens inställning till livet. Torsten Rönnerstrand konstaterar också att det finns exempel på ett avspänt, nästan skämtsamt tonläge i dikterna i förhållande till denna dimension. Detta ”med hela den skenbara vanvördigheten hos en som sett djupt in i ett mysterium”.[66]

För Staffan Bergsten är uttrycket ”religiös” både korrekt och missvisande. Han påpekar att det alltsedan början har funnits en dimension utöver det vardagliga i dikterna, men väljer att kalla det en ”naturlig religion”. I den levande, växande naturen finns spår av det gudomliga som det gäller att upptäcka.[67] Ett utdrag ur dikten ”När vi återsåg öarna” är ett exempel på detta:

En alltid ljus förvåning

när ön räcker ut en hand

och drar mig upp ur sorgsenhet.[68]

Kjell Espmark konstaterar att det i denna dikt är en kontakt på naturens initiativ, om än uttryckt i mänskliga termer. Landskapet blir dynamiskt och människan ”naturaliseras”.[69] Ännu ett exempel finner vi i dikten ”Ansikte mot ansikte”:

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen

skavde mot landskapet så som en båt

skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.

Snödjupet mättes av döda strån.

Fotspåren åldrades ute på skaren.

Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.

Arbetet stannade av, jag såg upp.

Färgerna brann, allt vände sig om.

Marken och jag tog ett språng mot varann.[70]

2.2 En naturlig teologi?

Owe Wikström kallar den tranströmerska tron ”naturlig teologi”. Han menar att poeten istället för att uttrycka en trosföreställning helt enkelt beskriver verkligheten. Insprängd i denna finns dock något som ”sänder på frekvenser där delaktigheten av Något Annat finns”. Det är en dold, men likväl närvarande sändare.[71]

Det finns en förvissning i dikterna om att människan inte upphör där hennes fingrar slutar, skriver Åke Lundqvist i Dagens Nyheter. Istället står hon i en osynlig förbindelse med något utöver det vi normalt sett kallar verkligheten. Dessvärre gör detta den tranströmerska poesin till något tragiskt, menar han. Diktjaget är fången i en strävan efter det onåbara.[72]

Håkan Zeylon menar däremot att det är hos oss problemet ligger. Undret, det gudomliga, är ständigt närvarande hos oss, men förblir likväl en förnekad möjlighet. Vi sträcker inte ut handen och därför uppstår inte heller någon kontakt.[73] Göran R Eriksson hävdar att Tomas Tranströmers poesi i hög grad handlar om samhörighet. Han nämner dock ingenting om att denna samhörighet skulle kunna ha en gudomlig dimension. Istället ser han främst kopplingen till människor i andra tider, till naturen och konsten.[74]

På samma sätt som det tycks finnas en möjlighet till gudomlig kontakt genom naturen verkar det finnas en väg genom musiken. Det har bland annat Staffan Bergsten försökt lyfta fram. Han kallar den ”samhörighetskänslans språk framför andra” i den tranströmerska poesin. För honom är denna samhörighet i sin tur grunden för hela den religiösa känslan i dikterna.[75]

I essän ”Klangsalighet” beskriver han musiken som ett målinriktat sökande. I dess klassiska tonala form är slutpunkten oftast densamma som utgångspunkten.[76] Staffan Bergsten ställer upp en formel för den kunskapsväg som han menar gäller för den musikaliska extasen: ”klang – tystnad – insikt”.[77] Här följer ett exempel på det målinriktade sökandet:

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet

virvlade snö i luften.

Vintern hade kommit

medan de låg hos varann.

Natten lyste vit.

Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden –

alla log bakom uppfällda kragar.

Det var fritt!

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.[78]

Denna stund av frihet och lätthet har maximalupplevelsens kännetecken, skriver Kjell Espmark. Med det vill han göra en koppling till termen ”epifani” som han gärna gör bruk av i sin analys av Tomas Tranströmers dikter. Epifanin, menar han, löser upp gränsen till omgivningen och gör denna delaktig. Alltings ”vandring mot ton C” ser han som tonspråkets motsvarighet till upplevelsen av ”Guds tillvaro”.[79]

”Epifani” är ursprungligen en religionsvetenskaplig term som via James Joyce tagit vägen in i skönlitteraturens värld. Den betecknar ett plötsligt genombrott då tingens innersta blottläggs. På svensk mark har den bland annat använts av Lars Gyllensten, som dock i högre grad än James Joyce syftar på en ordning som är större än människans.[80] Själv har han velat kalla den ett uttryck för sekulariserad mystik.[81]

Kjell Espmark ger en rad exempel på de ”oerhörda förtätningar” han tycker sig se i många av dikterna. Det handlar alltså om punkter där vitt skilda storheter som himmel och jord möts i en enda punkt. Därefter pekar han på att liknande upplevelser är vanliga i mystisk tradition.[82] I avsnittet ”Sanningen och språket” såg vi en del exempel på hur dessa förtätningar, epifanier, kan se ut i dikterna.

Staffan Bergsten är skeptisk till Kjell Espmarks användning av termen ”epifani”. Tomas Tranströmer framställer sig ju aldrig som någon som har ”skådat ansikte mot ansikte” eller som ”uppgår i en gudom”. Eftersom dessa traditionella kännetecken på mystiker saknas, menar Staffan Bergsten att termen epifani inte är brukbar i sammanhanget.[83] Personligen kan jag inte se varför en sådan slutsats är nödvändig.

2.3 En mystiker?

Om det i någon mån finns och har funnits en diskussion om etiketten ”religiös” är det småpotatis i jämförelse med det som skrivits om ”mystiken” och Tomas Tranströmer. Det råder många åsikter om huruvida det är en bra beskrivning av hans poesi eller ej. Här följer ett exempel på ett stycke som kan tolkas i denna riktning:

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.

Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar den väldiga skuggan som flyter där ovan,

det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.[84]

Staffan Bergsten, som ju bland annat studerat användningen av ordet ”jag” i dikterna, menar att ”jagförlusten” knappast är något positivt i dessa. Därmed diskvalificeras genast de former av mystik där målet är jagets uppgående i en överpersonlig enhet. Den egna varseblivningen står hela tiden istället i centrum.[85]

Tomas Tranströmer skriver att han ”älskar att ströva och försvinna i mängden, som en bokstav T i den oändliga textmassan”.[86] Detta, menar Staffan Bergsten handlar om att ”den stora textmassan” är mycket viktig för det egna jagets stabilitet. Det upprätthålls ju genom sociala relationer.[87] Någon opersonlig existensform skulle det därför inte vara fråga om.

I den mån Tomas Tranströmer kan kallas mystiker är det i kraft av en enhetsupplevelse, skriver Staffan Bergsten. Människan är en del av naturen, av skapelsen, av en högre värld, bortom döden. Samtidigt lever det individuella jaget avskilt från helheten under normala omständigheter. Den vuxne bär längtan tillbaka till den stora enheten med sig, vare sig han eller hon är medveten om det eller ej.[88]

I en artikel i tidskriften Allt om böcker utvecklar Staffan Bergsten denna tanke vidare. För barnen finns ännu inte den vägg som avskärmar dem från delar av verkligheten. Allt tycks ha en naturlig plats i helheten. Väggen skiljer däremot de vuxna från kosmos och varandra. Ett utdrag ur dikten ”Vermeer” berättar om iakttagelsen:

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det

men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar...

Och väggen är en del av dig själv –

man vet det eller vet det inte men det är så för alla

utom för små barn. För dem ingen vägg.[89]

För vuxna krävs att de, med Jesu ord, omvänder sig och ”blir som barnen” för att komma in i ”himmelriket”. Vägen dit går via naturen, musiken och den mystiska erfarenheten, åtminstone är det så i Tomas Tranströmers fall. Samtidigt gäller det för honom inte så mycket att bli ett barn som att fortsätta vara det, hävdar Staffan Bergsten.[90]

I motiveringen till ”De nios pris”, som Tomas Tranströmer mottog för ett antal år sedan, fångas bland annat det mystika upp. Juryn skriver att han ”har en enastående förmåga att i den lyriska bilden ge precist återgivna sinnesförnimmelser en mystisk dimension”.[91]

I en recension i Vasabladet beskriver Sven-Erik Klinkmann hur Tomas Tranströmer tycks vandra omkring och ”tjuvmjölka kosmos”. Den gudomliga mjölken, inspirationen, samlar han i ett ämbar. Det är känslan av något större, både skrämmande och underbart. Det konstateras i artikeln att kosmos är viktigt i Tomas Tranströmers produktion.[92] Detta kosmos väljer Tommy Olofsson i sin tur i en artikel att beskriva som ett närmast nyplatonskt system, där allt är både periferi och centrum. Det gudomliga är närvarande i människan och människan i det gudomliga.[93]

När Kjell Espmark gör en punkt-för-punkt-jämförelse mellan de tranströmerska dikterna och mystisk tradition finner han både likheter och skillnader. Paradoxen oföränderlig Gud i en föränderlig skapelse finner han på båda sidorna. Det inåtblickande, världsfrånvända tycks däremot främmande för diktaren.[94] Nu är det väl dock, sagt som parentes, inte nödvändigt att koppla detta beteende till mystisk tradition. Åtminstone ger exempelvis Owe Wikström en motsatt bild av denna i boken Det bländande mörkret.[95]

Magnus Ringgren skriver i tidskriften Signum att Tomas Tranströmers religiositet är konfessionslös och att den ibland har synkretistiska drag. Han tycker att den är för intuitiv för att kunna kallas exempelvis mystik. Samtidigt kan den inte heller betecknas som allmänreligiös. Metaforerna har ett alltför tydligt släktskap med ”den kristna mytkretsen” för det.[96] Kristus är han dock förhållandevis tyst om. Mer om detta följer i ett senare avsnitt under rubriken ”Gud”.

Jag kan inte se annat än att den livshållning som kommer till uttryck i Tomas Tranströmers dikter måste kunna kallas religiös. På det här stadiet i uppsatsen definierar jag bara ordet kort och gott som en öppenhet inför det numinösa, av vad slag det vara månne. Vi återkommer dock längre fram till en närmare precisering av vad detta kan innebära.

Frågan om vi ska definiera denna hållning som ”mystisk” väcker, som vi har sett, stor diskussion. I jämförelse med traditionella mystiker finns det både likheter och skillnader. Jag tycker dock inte att diktjagets inställning riktigt går att fånga in i begreppet. Poeten känner samhörighet med kosmos och upplever sig ha kontakt med något eller någon som är dess kärna. Där hittar vi huvudpoängen, tycker jag. Kanske ska vi låta Tomas Tranströmer själv få sammanfatta detta avsnitt:

En mystiker är en som stått ansikte mot ansikte med Gud. Jag har bara sett honom springa förbi från sidan. Och ibland är jag också osäker på det.[97]

3. Tilliten

Liksom både ”sanningen” och ”det religiösa” är uppmärksammade teman i den tranströmerska dikten är också ”tilliten” det. Per Wästberg skriver att om Tomas Tranströmer har en förtröstan så gäller den inte historien och politiken. Den gäller ”det roder som styr flyttfågelsflocken”:[1]

En vintermorgon förnimmes hur denna jord

vältrar sig fram. Mot husets väggar

smattrar ett luftdrag

ur det fördolda.

Omflutet av rörelse: stillhetens tält.

Och det hemliga rodret i flyttfågelsflocken.

Ur vinterdunklet

stiger ett tremulo

från dolda instrument. Det är som att stå

under sommarens höga lind, med tiotusen

insektsvingars

dån över sitt huvud.[2]

Påståendet om tilliten har dock inte heller det fått stå oemotsagt. Petter Bergman skriver i Aftonbladet att han tycker att dikterna vilar på en grund av otrygghet. Han lyfter bland annat fram en rad i dikten ”Allegro”, där poeten skriver att han ”härmar en som ser lugnt på världen”. Slutsatsen är att han därmed gissningsvis inte ser på världen på samma sätt själv. Petter Bergman tycker sig se samma grundinställning i flera andra dikter och beskriver deras skapare som ”svävande över paniken”.[3]

Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns

och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor

och härmar en som ser lugnt på världen.[4]

Även Staffan Bergsten har noterat det svarta i dikterna och det i en recension av samlingen För levande och döda. Han beskriver närvaron av en ångest, en dold inre förtvivlan. Likväl tycker han att glädjen och befrielsen dominerar bilden.[5] Kanske är det som Tom Hedlund påpekar i en artikel att det finns en uppenbar utveckling i dikterna på denna punkt. Från att från början ha handlat om en religiöst färgad förtröstan går tonen så småningom över i en hjälplös och uppgiven svartsyn. I dikten ”Galleriet” tycker han sig dock se hur denna så småningom förbyts i en förtröstan.[6]

Ännu ett exempel på det ångestfyllda i tillvaron hittar vi i dikten ”Kyrie”. Som Jan Erik Vold påpekar är den dock skriven med den nödvändiga vissheten om att ljuset trots allt kommer tillbaka:[7] Titeln är för övrigt sannolikt en anspelning på uttrycket ”Kyrie Eleison” och innebär kanske därmed också en underförstådd bön till det gudomliga.

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.

En känsla som om folkmassor drog genom gatorna

i blindhet och oro på väg till ett mirakel,

medan jag osynligt förblir stående.

Som barnet somnar in med skräck

lyssnande till hjärtats tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

och mörkrets dörrar öppnar sig.[8]

I början av avsnittet ”Sanningen och språket” kunde vi konstatera att drömmen var en väg till just sanningen. I dikten ”Den skingrade församlingen” finner vi ett exempel på detta tema och nu i kombination med en stark tillförsikt:

Sömngångaren Nicodemus på väg

till Adressen. Vem har adressen?

Vet inte. Men det är dit vi går.[9]

Kjell Espmark kopplar denna visshet till det tidigare citerade ”hemliga rodret i flyttfågelsflocken”, men menar att handlingen nu har förflyttats till en förskingringens tid. Genom att göra den naturliga kopplingen till evangeliernas Nikodemus beskriver han processen som en förstulen kontakt med det gudomliga. Sömnen är vägen till detta mål.

Även i dikten ”Ur en afrikansk dagbok” tycker sig Kjell Espmark se den intuitiva säkerhet om vägen som tycks upprepa sig gång på gång. I det fallet är den placerad i en insikt om situationens utomordentliga svårighet, men bär alltså trots det på en reserverad förtröstan.[10] Dikten är dock för lång för att det ska vara motiverat att citera den här.

Ett av de tydligaste exemplen på den tranströmerska tilliten är dikten ”Schubertiana IV”. Kjell Espmark kallar den pregnanta formuleringen i slutraderna för ”något djupt konstitutivt för klimatet i denna poetiska värld”.[11]

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen som klamrar sig fast ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.[12]

Trappan i sammanhanget kan leda både uppåt och nedåt, menar Staffan Bergsten. Nedåt i människans själsgrund och uppåt mot någon utanför och över människan. Med en dubbel tolkning uppstår en kontakt mellan själen och Gud. Kjell Espmark påpekar i sin tur att det unika i sammanhanget är att sökaren inte står ensam inför mörkret.[13]

Det är dock inte nödvändigt att tilliten riktas mot något gudomligt. Inledningsstycket på långdikten Östersjöar betonar mer den ensamme lotsens exakta instinkter än någon gudomlig ledning, skriver Kjell Espmark.[14]

I en recension i tidskriften Statsanställd menar skribenten att det i samlingen Sanningsbarriären inte längre är fråga om den tidigare nästan religiösa förtröstan. Tillförsikten är nu istället ”mera sakligt praktisk än oreflekterat trygg”.[15] I Dagens Nyheter skriver Otto Mannheimer å ena sidan att tilliten verkar vara religiös. Å andra sidan menar han att det inte så mycket handlar om en tro på något som en akt av tro, en tillit, i sig själv.[16]

Per Wästberg skriver att denna tillit är oförklarlig.[17] Curt Bladh hävdar däremot att det handlar om att tillägna sig dikterna. Då framträder både gåtan och storheten på samma gång. De förblir bara olösliga för den som försöker lösa dem, skriver han.[18]

Staffan Bergsten har tagit fasta på detta i titeln på sin bok Den trösterika gåtan. Det ”KANSKE” som Tomas Tranströmer bekänner sig till är varken vingligt eller obeslutsamt. Poeten vill varken vara som den ortodoxt försvurne som sluter sin dörr eller som ateisten som sluter en annan. Han vill leva trygg i sitt orubbliga KANSKE.[19]

Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrkogård ensam. Överallt lyser ljung

så lång ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför kommer han inte? Han är redan här.

Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från marken. Heden lyser allt starkare lila –

nej i en färg som ingen sett... tills morgonens bleka ljus viner in genom ögonlocken

och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen.

Och varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som ritningen till en storm.[20]

Bland de poeter som Tomas Tranströmer brukar jämföras med finns Gunnar Ekelöf. I Göteborgs-Postenkonstaterar dock Bernt Eklundh att skillnaden dem emellan framför allt ligger i att den förre har en förtröstan.[21] Båda bär de visserligen på känslan av livets förgänglighet. Men Tomas Tranströmer vänder den i ”en avigvänd psalm”, en lovsång till naturen och dess skapare, skriver i sin tur Staffan Bergsten.[22]

Det är kanske, som Owe Wikström hävdar, så att det tranströmerskt orubbliga KANSKE inte är ett ansiktslöst meddelande om hoppet.[23] Kanske är det så att det dikterna i grund och botten handlar om är att vara sedd. Det är åtminstone Staffan Söderbloms teori när han skriver i BLM under rubriken ”Hur litar man på en dikt?”. Det handlar om någonting som kommer mot oss och betraktar oss med stor uppmärksamhet. Det viktiga är dock inte att vi kan sätta ett namn på denna betraktare, utan att vi är medvetna om att vi är sedda.[24] Däri ligger tilliten.

Jag tycker att tilliten är ett uppenbart grunddrag i den tranströmerska dikten. Att den sedan ibland ställs mot en fond av livets svärta gör den egentligen inte mindre. Kanske snarare större, i betydelsen mer trovärdig.

Staffan Söderbloms ord om att vara ”sedd” finner inget uttalat stöd i dikterna. Ändå tror jag att något av kärnan ändå kan ligga just där. Att det i ”det orubbliga KANSKE”, i öppenheten, finns trygghet just därför att vi trots allt inte är utlämnade till förgängelsen. Att det finns ett ansikte, kanske ett gudomligt sådant, som ser oss. Diktjaget och ”Gud” ska vi dock återkomma till något längre fram i uppsatsen.

4. Tiden

Vi kommer nu till ett tema som, i motsats till våra tre tidigare, inte har studerats på särskilt bred front. Å andra sidan är det desto grundligare behandlat av en person, nämligen Joanna Bankier. Under 1985 lade hon fram en avhandling med titeln The sense of time in the poetry of Tomas Tranströmer.[25] Där ej annat anges är min redogörelse nedan baserad på en artikel av henne i tidskriften Artes från samma år. Sannolikt är den i sin tur är grundad på slutsatser från avhandlingen.

Joanna Bankier menar att ”den moderna människan” saknar en stabil referenspunkt utanför tiden på det sätt som människor förr hade genom tron. Därigenom saknas möjligheten att integrera, som hon skriver, ”de flyktiga ögonblicken till en bestående bild av den egna existensen”. Det ger i sin tur en känsla av overklighet och ontologisk osäkerhet. Inom den moderna litteraturen kommer detta till uttryck som alienation. Personligheterna kännetecknas av splittrade jag och en existentiell tomhetskänsla.[26]

Även hos Tomas Tranströmer tycker sig Joanna Bankier något liknande. När han skriver om tiden finns där en betryckande känsla av fångenskap. Hon kallar det ”klocktidens tyranni”.[27] Vi är oförmögna att leva i nuet och drivs därför framåt av makter som ligger utanför vår kontroll, mot framtiden som i ett ständigt framrusande tåg på räls.[28] Ett exempel på denna fångenskap finner vi i dikten ”Resan”, som jag här har valt att, trots dess radmässiga längd, citera i sin helhet:

På tunnelbanestationen.

En trängsel bland plakat

i ett stirrande dött ljus.

Tåget kom och hämtade

ansikten och portföljer.

Mörkret nästa. Vi satt

som stoder i vagnarna

som halades i hålorna.

Tvång, drömmar, tvång.

På stationer under havsnivån

sålde man mörkrets nyheter.

Folk, var i rörelse, sorgset,

tyst under urtavlorna.

Tåget förde med sig

ytterkläder och själar.

Blickar i alla riktningar

på resan genom berget.

Ingen förändring ännu.

Men närmare ytan började

frihetens humlor surra.

Vi steg ur jorden.

Landet slog med vingarna

en gång och allt blev stilla

under oss, vidsträckt och grönt.

Sädesax blåste in

över perrongerna.

Slutstationen! Jag följde

med bortom slutstationen.

Hur många var med? Fyra,

fem, knappast flera.

Hus, vägar, skyar,

blå fjärdar, berg

öppnade sina fönster.[29]

Ett medvetande som är fånget i den mekaniska tiden saknar förmåga att se livet i ett längre perspektiv. Då förvandlas ”resan genom berget” till den enda verkligheten. Men vad Tomas Tranströmer då gör är att han i denna situation försöker förmedla en epifanisk erfarenhet. Han pekar på stunder som ligger utanför tiden och som för med sig en intensiv känsla av närvaro och verklighet. Joanna Bankier menar att dessa erfarenheter utgör kärnan i hans poesi.[30] Här ännu ett exempel:

Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.

Han fick en livligare dröm

men vaknade ej.

Mörkret träffade ansiktet på en som gick

bland de andra i solens starka

otåliga strålar.

Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.

Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick –

ett fjärilsmuseum.

Och ändå solen lika starkt som förut.

Dess otåliga penslar målade världen.[31]

Den moderna poetens dilemma är att han eller hon inte kan räkna med att det finns en gemensam trosgrund och symboliskt språk med läsarna. Därför måste tron uppfinnas på nytt i diktens föreställningsvärld. Utan en gemensam grund måste poeten förlita sig på den egna erfarenhetens auktoritet och finna nya metoder för att förmedla sin vision.[32]

Tomas Tranströmer har, enligt Joanna Bankier, utvecklat en personlig metod för att kommunicera upplevelsen av tidlöshet. Genom att vara självständigt sökande undviker han att låta mästrande och lämnar istället rum för läsarens tolkning. I tomrummet mellan rad nio och tio i dikten ovan tycks han säga ”jag har väckt dina förväntningar i rätt riktning resten beror [...] på din egen erfarenhet”. Det sistnämnda är en kommentar gjord av Robin Fulton.[33]

Det moderna samhället vill gärna ge sken av att vara objektivt grundat. Samtidigt bär det på trossatser som aldrig på allvar ifrågasätts: karriär, makt, pengar, framgång och fart. När Tomas Tranströmer går i motsatt riktning gör han inte det med ett förakt för den vardagliga erfarenheten. Istället får hans epifanier fungera som en existensens absoluta verklighet. De är förenade med en fast punkt utanför tiden som gör det möjligt att orientera sig i en tidsbunden värld.[34]

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken aldrig annars stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet!” – löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.[35]

Som vi har kunnat konstatera var Joanna Bankiers avhandling färdig 1985. När samlingen För levande och dödakom ut 1989 ansåg recensenten Jonas Barck att det även i denna kretsar mycket kring tiden. Den raka tidsaxeln bryts upp och förflutet och framtid blandas samman till ett rymligt nu.[36] Tendensen ser alltså ut att hålla i sig.

Temat ”tiden” är på sitt sätt bara en variant av det vi tidigare diskuterade under rubriken ”det religiösa”. Samtidigt tycker jag att vi här har fått ett unikt bidrag för bearbetningen av problemställningen. Jag återkommer därför ytterligare till detta tema när det är dags för den diskussionen i slutet av uppsatsen.

Som Joanna Bankier visar tycks det finnas en kluvenhet i dikterna även inför begreppet tiden. Å ena sidan en känsla av fångenskap och å andra sidan upplevelser av befrielse. Kopplingen till ”den moderna människans” situation tycker jag är mycket intressant. Det tycks alltså finnas en alienation i och bland oss som hänger intimt samman just med tidsperspektivet. Att mot detta ställa en känsla av tidlöshet ger perspektiv på tillvarons centrum och periferi. Där står poeten med en fot i vardera världen och med en förmåga att hålla samman dem.

5. Döden

Ett väsentligt tema i en livsåskådning är livets slutpunkt, döden. Även om detta inte är uppmärksammat i särskilt hög grad i de artiklar och böcker jag har läst tycker jag mig se att det är det i dikterna. Därför väljer jag nu att studera det närmare i detta avsnitt.

Vi kommer senare att se att kyrkan är en plats poeten ofta återkommer till. På samma sätt tycks kyrkogården också vara det. I genomsnitt förekommer denna nästan en gång i varje samling. Ett exempel hittar vi i dikten ”Klangen”, där det heter att ”kyrkogården och skolgården möttes”.[37] Döden och barndomen förenas i ögonblicket.

Människan får då och då ”svarta vykort” sända till sig som påminnelse om det oundvikliga. I en dikt med det namnet berättas det om hur döden kommer och tar mått på människan. I tysthet sys sedan kostymen.[38] I dikten ”Carillon” går medvetenheten över i rädsla:

Rummets enda fönster vetter mot någonting annat: Det Vilda Torget,

en mark som jäser, en stor skälvande yta, ibland full av folk och ibland öde.

Det jag har inombords materialiseras där, all skräck, alla förhoppningar.

Allt det otänkbara som ändå skall hända.

Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter översvämmas jag.[39]

Staffan Bergsten skriver i en kommentar till dikten ”Vinterns blick” att för den som har uppfångat en skymt av sin egen död är det sent på jorden. Där heter det att ”från och med nu är det sent”. Diktens fortsättning är en naturlig följd på insikten: ”vi ger oss av halvspringande/ utom synhåll”.[40] Vardagsmedvetandet försöker glömma dödens närvaro.[41]

I den senaste samlingen, För levande och döda, får kampen med döden gestalt av ett schackparti. Anders Palm påpekar i en recension att kraniet, solen, schackspelet och regnbågen i dikten alla har sin koppling till kristen ikonografisk tradition. De är symboler för liv, död och evighet. Ett sådant motiv återfinns i Täby kyrka, där döden spelar schack med människan och konstaterar att ”jak spelar tik mat”. Tranströmers parti slutar däremot i remi, i ljuset av det evighetshopp som finns inskrivet i regnbågens tecken, enligt Anders Palm.[42]

Under vårt förtrollande minspel väntar

alltid kraniet, pokeransiktet. Medan

solen sakta rullar förbi på himlen.

Schackspelet pågår.

Ett frisörklippande ljud från snåren.

Solen rullar sakta förbi på himlen.

Schackpartiet avstannar i remi. I

regnbågens tystnad.[43]

Staffan Bergsten påpekar att dödsmedvetandet är det som utövar det största trycket på jagets väggar. I första strofen av dikten ”Vermeer” skriver poeten om ”dödsbringaren som alla måste darra för”. I slutstrofen har perspektivet förändrats. Människan tvingas inse att hon inte har och inte kan få någon kunskap om döden.

Staffan Bergsten konstaterar att det finns en anspelning på den aronitiska välsignelsen som kopplar ”det tomma” till Gud. Bytet av ordet ”tom” mot det likartade ”öppen” får sedan dikten att klinga ut i tillförsikt och hopp.[44] Döden är okänd till sitt innehåll, men den är inte någon fiende längre.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

och viskar

”Jag är inte tom, jag är öppen”.[45]

En dikt som vi tidigare har kommit i kontakt med är ”Kort paus i orgelkonserten”. Där berättas det ju om en vän som poeten väntar på stående på kyrkogården. Det är en vän som tydligen redan är där. Själv gör jag automatiskt kopplingen till Gud, men Staffan Bergsten menar att en tänkbar tolkning också är döden. Med den förra uppfattningen finns Gud närvarande i mötet med döden, i den senare är döden i sig en vän. Dödens närvaro mitt i livet kan därmed ses som något naturligt.[46]

Dödsrädslans motsatta pol, dödslängtan, tycks antydas i andra verk. Staffan Bergsten påpekar dock att längtan efter att bli ett med helheten och alltet, som det då handlar om, inte ska tolkas på det sättet. Tvärtom, skriver han i en artikel i Expressen, bejakar poeten livets gränslösa möjligheter.[47]

Ett annat exempel hittar vi i den tidigare citerade dikten ”Blåsipporna”. Nils Schwartz skriver i Helsingborgs Dagblad att tystnaden där laddas med ännu en betydelsedimension. Det är en dödsbejakelse som samtidigt är en sång till livet, till blåsipporna.[48] Där talas det om ”den verkliga festen” som är ”dödstyst”.

Någon form av ”hemlängtan” tycks dock kvarstå. Det tyder åtminstone dikten ”Carillon” på. Som vi tidigare har sett pekar orden ”klockorna flyger oss hem till sist” i den riktningen. Staffan Bergsten menar att ordet ”hem” här står för salighet och himmelrike, vilket ytterligare förstärks av att det är kyrkklockorna som för människan dit.[49] Vad som väntar där vet vi inget om, men diktjaget har i alla fall uppfattningen att det innebär en befrielse. Här en strof ur ”Flygblad”:

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!

En dag skall vi lossna från allt.

Vi skall känna dödens luft under vingarna

och bli mildare och vildare än här.[50]

En diskussion som har förts, bland annat med anledning av samlingen För levande och döda, är om Tomas Tranströmer kan betraktas som spiritist. Det är ju onekligen så att poeten i ett flertal dikter tycker sig ha kontakt med döda. I ”Östersjöar II” vandrar han tillsammans med en kvinna som är ”död sen tretti år”.[51] I ”Djupt i Europa” talas det om hur de döda vill säga något.[52]

Staffan Bergsten har ägnat denna ”spiritistiska” tendens en hel del uppmärksamhet, vilket får Magnus Ringgren att kalla honom fantasilös. Läsaren uppmanas kort och gott att strunta i frågan. För Magnus Ringgren är detta att minnas de döda en frälsningsgärning med religiösa förtecken, inte någon form av seans.[53]

Själv menar jag att kontakten med de döda även den hamnar i kategorin ”epifanier”. På samma sätt som ett gammalt bruksföremål kan förmedla något av gångna tiders liv kan tanken på de döda göra det. Människan sätts därigenom in i ett större sammanhang än sitt eget nu.

Jag upplever det som att diktjaget brottas med sin medvetenhet om och rädsla inför döden. Kampen slutar dock i remi och trygg förvissning om att det finns någon som tar emot den dag han väl faller. Det är huvudpoängen i detta avsnitt. Privat verkar Tomas Tranströmer för övrigt ha försonats med tanken på döden. På frågan om han ännu har kvar sin dödsskräck svarar han med ett kort leende ”nej”.[54]

6. Gud

I de föregående avsnitten har vi berört diktjagets förhållande till en eventuell gudomlig verklighet. Vad vi nu ska försöka göra är att om möjligt närmare definiera denna. Liksom tidigare handlar det inte om att formulera några trossatser, utan om att finna huvuddragen.

I Tomas Tranströmers fyra första diktsamlingar är Gud till namnet närvarande en gång i varje verk. Därefter följer nästan ett par decennier av tystnad innan han åter nämns. I den senaste samlingen För levande och dödaförekommer ordet ”Gud” två gånger. Som vi redan tidigare har sett är inte den gudomliga närvaron bunden just till detta ord, men jag tycker ändå att det kan vara intressant att notera denna användning. ”Gud” är ju trots allt något mer specifikt än exempelvis metaforen ”ett skepp”, även om båda syftar åt samma håll.

De flesta recensenter som noterar närvaron av ”Gud” i dikterna verkar uppfatta honom som dold och oidentifierad. Gud är något abstrakt, som otydligt påkallar vår uppmärksamhet. Den klarsyn som Tomas Tranströmer bär på hänger snarare samman med en lyhördhet inför livet än Guds tydlighet, skriver exempelvis Larsolof Carlsson i Helsingborgs Dagblad.[55]

Alla är dock inte beredda att beskriva dikternas Gud på det sättet. I ”Inomhuset är oändligt” ropar Gud från djupet ”Befria mig! Befria dig själv!”.[56] Lars Thunberg, som kommenterar dessa ord i en artikel, menar att det är en Gud som inte skyndar till hjälp, men som är med och är delaktig.[57] Lasse Söderberg skriver i Moderna Tider att även om Gud är dold så finns han där som ett paradoxalt hopp. Ett ingripande skulle åtminstone kunna bli aktuellt.[58] Ur ”Svenska hus ensligt belägna”:

Låt dem känna utan ängslan

de kamouflerade vingarna

och Guds energi

hoprullad i mörkret.[59]

Just det paradoxala är något som Kjell Espmark har ägnat stor uppmärksamhet åt. Vi har ju tidigare dessutom sett hur motsatserna spelar roll på nästan alla plan i Tomas Tranströmers dikter. Kjell Espmark skriver om kombinationen av orörlighet och bunden energi i Guds natur. Han beskriver det som en förtätad paradox med paralleller i platonsk idétradition. Gud är på en gång både okänd och uppenbarad.[60] Detta mönster tycker sig Kjell Espmark se bland annat i dikten ”Epilog”. Här ett utdrag:

Guds ande är som Nilen: översvämmar

och sjunker i en rytm som har beräknats

i texterna från skilda tidevarv.

Men han är också oföränderlig

och därför sällan observerad här.

Han korsar processionens väg från sidan.[61]

Att naturen spelar stor roll i den tranströmerska gudsuppfattningen har vi sett tidigare. Det kanske tydligaste exemplet hittar vi i ”Guldstekel”, den sista av de i bokform hittills utkomna dikterna. Staffan Bergsten har ägnat just detta stycke stor uppmärksamhet. Han menar att gu(l)dstekeln i sig är en metafor för Gud.[62]

Det stannar dock inte där. I denna dikt tycker Staffan Bergsten sig se spår av hela treenigheten. I raderna ”Det gudomliga snuddar vid en människa och tänder en låga/ men viker sedan tillbaka” tycker han sig se Anden.[63] Denna finns också närvarande i de lupiner som står som brinnande kandelabrar i ”tigandets kyrka”.[64]

Kristus representeras av den kopparorm som dyker upp både i diktens början och sedan åter ett par gånger mot slutet.[65] De bibliska parallellerna finns dels i berättelsen om hur Mose hänger upp en kopparorm i öknen. Genom att se på denna räddas sedan de som blivit stungna av en orm.[66] Som bekant tolkas sedan detta typologiskt i Nya Testamentet med syftning på Kristus på korset.[67]

Denna uppfattning står dock inte helt oemotsagd. Horace Engdahl hävdar något bistert i en recension i Dagens Nyheter att Staffan Bergsten inte missar någon chans att översätta diktinnehållet med ”Gud”. Därigenom blir resultatet inte lika meningsfullt som det annars skulle vara.[68] Personligen tycker jag dock att Staffan Bergsten kan ha fog för sin tolkning. Dikten är dessvärre för lång för att det ska vara rimligt att citera den här, men vi återkommer senare i uppsatsen till några kortare utdrag.

När Kjell Espmark karaktäriserar dikternas Gud påpekar han likheterna med mystikernas uppfattning. Samtidigt finns det onekligen skillnader och detta gäller bland annat uppfattningen om Kristus. Kjell Espmark menar att denne inte får någon plats i detta poetiska universum vid sidan av ”Guds ande”.[69] Samtidigt kan han i andra sammanhang tolka in Kristus i dikten. Ett exempel är ”Citoyens”, i vilken den ena av huvudpersonerna, Danton, ter sig som en dubbelexponering av Kristus på korset.[70]

Korset förekommer oftare än just ordet ”Kristus”, men det är ju inte osannolikt att de båda syftar åt samma håll. I dikten ”Gator i Shanghai” berättas det till exempel om ett kors som svävar bakom de gående. Det ”vill hinna upp oss, gå förbi oss, förena sig med oss.”[71] I dikten ”I det fria” ser Magnus Ringgren en religiös tolkningsram. Människan på fältet är Kristus:[72]

Solen bränner. Flygplanet går på låg höjd

och kastar en skugga i form av ett stort kors som rusar fram på marken.

En människa sitter på fältet och rotar.

Skuggan kommer.

Under en bråkdels sekund är han mitt i korset.

Jag har sett korset som hänger i svala kyrkvalv.

Det liknar ibland en ögonblicksbild

av något i häftig rörelse.[73]

Även Magnus Ringgren kan konstatera att Kristus förekommer sällan i dikterna. Anledningen till detta, menar han, är förmodligen Tomas Tranströmers ovilja nåla fast sig vid ett specifikt dogmsystem, i det här fallet det kristna.[74] Något av denna ovilja återfinns i ett utdrag ur dikten ”Carillon”. I en recension i Aftonbladet skriver Magnus Ringgren att denna naiva men fulländade strof borde ristas på Storklockan i Uppsala domkyrka:[75]

Över tak och torg, gräs och gröda

ringer klockorna mot levande och döda.

Svårt att skilja på Krist och Antikrist.

Klockorna flyger oss hem till sist.[76]

I samma dikt förekommer frasen ”Darrhänta doktorn skrev ut ett recept som ingen kan tyda men handstilen känns igen”. Staffan Bergsten menar att det är ofrånkomligt att denna doktor i en bemärkelse är Gud själv. Det i Den heliga skrift utfärdade salighetsreceptet ter sig obegripligt. Någon apotekare som kan tyda receptet, underförstått en präst, är inte heller närvarande, konstaterar Staffan Bergsten.[77]

När vi tidigare var inne på dikten ”Guldstekel” kunde vi se spår av den treenige guden i texten. Samtidigt förekommer också uttrycket ”Den Oidentifierade”, vilket sannolikt även det syftar på Gud. I den mån han ändå kan kännas igen är det genom sin skapelse. Precis som Mose skymtar Gud ryggen på Sinai kan kanske vi alla se honom genom att betrakta hela skapelsen som hans rygg.[78]

Tomas Tranströmer skriver om ”felstavningen i sten av Guds namn”. Staffan Bergsten menar att det måste syfta på den mosaiska lagens stentavlor. De utgör en felstavning genom att Jahve där framstår som en enbart krävande och dömande gud utan kärlek eller nåd.[79] Dikten ”I Nildeltat” avslutas med en fras som jag tror ger diktjagets motbild till denna uppfattning om Gud:

Det kom en dröm. Han var på en sjöresa.

I det grå vattnet uppstod en rörelse

och en röst sa: ”Det finns en som är god.

Det finns en som kan se allt utan att hata.”[80]

Dikternas Gud kan vara både monumentalt stor och samtidigt personlig och förtrolig. Kjell Espmark tycker sig åtminstone ha observerat detta faktum i det bönens enkla tonfall som också förekommer.[81] Staffan Bergsten gör en jämförelse med Gunnar Ekelöf och menar att dennes kristendomshat är Tomas Tranströmer helt främmande. Tanken på en personlig Gud är inte särskilt orimlig för honom.[82]

Min personliga slutsats är att diktjaget sannolikt tror på en gud. Hans upplevelse pendlar dock mellan känslan av närvaro och frånvaro. Gud är paradoxal på många sätt och så stor att han måste kallas ”Den Oidentifierade”. Samtidigt verkar Bibelns Gud ändå ligga närmast till hands när det gäller att erbjuda godtagbara ledtrådar. Diktarens skepsis mot dogmer får vi dock tillfälle att återkomma till i avsnittet ”Kyrkan”.

Gudsbilden präglas främst av första trosartikelns Skapare och i någon mån av Anden. Gud känns igen ”på ryggen”, genom sin skapelse. Den traditionellt sett tydligare uppenbarelsen i Kristus ter sig däremot alltjämt som ett mysterium för diktaren. I korset tycks dock finnas en anknytningspunkt som berör. Betoningen på en enbart kärleksfull Gud är också viktig att poängtera. ”Stentavlornas Gud” är för diktjaget inget annat än en missuppfattning.

I avsnittet om ”det religiösa” stötte vi på de två termerna epifani och hierofani. Efter att ha sett en tydligare gudsbild växa fram i detta avsnitt föredrar jag nu den sistnämnda. Uttrycket hierofani kopplar på ett mer precist sätt poetens ögonblicksupplevelser till just en gudomlig referensram. Däremot tycker jag inte att vi ska gå så långt som att plocka in termen teofani. Diktjagets Gud har inte tillräckligt skarpa konturer för det.

7. Människan och rummen

Vårt nästa tema handlar om människan och en del av hennes livsvillkor. Det är dock inte fråga om en egentlig antropologi. Istället kommer jag att närma mig ämnet genom att beskriva och analysera en del av de rumsliga kategorier som Tomas Tranströmer gärna använder sig av i dikterna. Faktum är att man lätt skulle kunna tro att han är besatt av arkitektur med tanke på hur ofta just byggnader och rum förekommer. Att det skulle vara så förnekar han dock bestämt i en intervju i Aftonbladet.[1]

I samlingen För levande och döda finns det en dikt med titeln ”Inomhuset är oändligt”. Staffan Bergsten har i sin inledningsessä tagit fasta just på ordet ”inomhuset” och kontrasterat det mot ett ”utomhus”. Han tycker sig se båda världarna i den tranströmerska poesin, även om inomhuset dominerar. Det handlar om människans inre respektive världen utanför henne. Däremellan står hon som dörr eller dörrvakt.[2] I dikten ”Den halvfärdiga himlen” heter det: ”Var människa en halvöppen dörr/ som leder till ett rum för alla”.[3]

Kanske är det ett kollektivt undermedvetet som åsyftas. Enligt Kjell Espmark ska Carl Gustav Jung ha tilldelat poeterna uppgiften att vara en röst för just detta.[4] Kanske kan Tomas Tranströmers bruk av metaforer ses som ett försök att fånga in våra gemensamma arketyper. Jag avstår dock tills vidare från att gå djupare i just den frågan. Risken är annars stor att vi hamnar i ett helt nytt, om än intressant, ämnesområde.

Viktigare i sammanhanget kan det kanske vara att påpeka att utomhuset i vissa fall är något mer negativt och i andra mer positivt. Det oändliga inomhuset framstår dock alltid som något eftersträvansvärt. Som vi har sett tidigare finns det dessvärre en rädsla hos människan för den självinsikt som ett besök där kan ge.

Vi har också sett hur samhörigheten mellan det inre och det yttre utgör grunden för dikternas religiösa känsla, något som påpekas av bland andra Staffan Bergsten.[5] Kjell Espmark å sin sida beskriver människan som platsen och verktyget för det gudomligas avsikter. Detta innebär dock inte att diktjaget lever i tron på någon stark determinism. Människan har alltjämt en relativt stor frihet.[6]

Den människosyn som framträder i dikterna är mestadels positiv. Titeln på samlingen För levande och döda har fått ett par recensenter att dra paralleller till de bibliska orden om Människosonen som ska komma tillbaka och ”döma levande och döda”. Sten Jacobsson på Hallandsposten konstaterar dock att Tomas Tranströmer inte utdömer några straff. Istället talar han för människorna, de levande och döda.[7]

Anders Palm på Sydsvenska Dagbladet håller med om detta och skriver att dikterna ger prov på en djup tilltro till människans inre resurser.[8] Rolf Ahlzén beskriver i Nya Wermlandstidningen dikten ”Guldstekel” som den vackraste och mest övertygande bekännelse till det mångtydiga i människan som han har läst.[9]

Det oändliga djupet, inomhuset, och dess många dimensioner skildras i dikten ”Romanska bågar”, som för övrigt också citeras i boken Befrielsen:[10]

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.[11]

Dikten lär utspela sig i San Marco-katedralen i Venedig och detta har Staffan Bergsten tagit fasta på i en analys i tidskriften Lyrikvännen. Han menar att valven i kyrkans innandöme svarar mot de havsdjup som staden vilar på. Båda kan de ses som ett uttryck för människosjälens djup, där alla jordiska roller, masker och rangskillnader upphör att gälla.[12]

Owe Wikström skriver att Tomas Tranströmer med orden ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall” uttrycker en evangelisk grundsanning.[13] Människan tycks ständigt vara på jakt efter mer och mer istället för att stanna upp och njuta av livet i nuet.

Torsten Rönnerstrand skriver i en recension av samlingen Det vilda torget att Tomas Tranströmer öppnar en lönngång ner till de regioner av vår erfarenhet som vårt språk annars inte kan nå.[14] Denna iakttagelse kan leda oss in på nästa rumsliga kategori, den som rör sig mellan det underjordiska och det uppe på ytan. Debutverket 17 dikter inleds med en dikt med den passande titeln ”Preludium”:

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans

position – de mäktiga trädrotsystemens

underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess bländande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen.Så hejdas

denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas

till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens

fredlösa ton

hänger över det bottenlösa.[15]

Magnus Ringgren pekar på en, som han tycker, tydlig och brant lodlinje i texten. Längst ner, under marken, finns det bottenlösa, ett icke-golv. De nedre världarna, som återkommer i fler dikter, tycks ha en mycket positiv laddning. Undantag finns dock, som exempelvis i den tidigare citerade dikten ”Resan”. Där handlar det snarare om ett Hels rike eller ett Hades.[16]

Lodlinjen kanske kan liknas vid en världspelare, en ”Axis mundi”. Owe Wikström konstaterar nämligen att ett stort antal myter handlar just om en sådan som förbinder himmel och jord och som har sin bas i den undre världen. Människan ”kosmiserar” på detta sätt tillvaron genom riten och avvärjer därigenom kaos.[17]

I lodlinjens fundament tycks ett träd växa uppåt. Kanske är det ett ”Yggdrasil”, ett världsträd. Magnus Ringgren tycker sig se exempel på detta träds närvaro i många av dikterna. Samma linje kan också utgöras av en stråle ljus.[18] Här ett utdrag ur dikten ”Vinterns blick”:

Från och med nu är det sent. Vi ger oss av halvspringande

utom synhåll, ner, ner i det antika kloaksystemet.

Tunnlarna. Där vandrar vi i månader,

halvt i tjänst och halvt på flykt.

Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss

och ett svagt ljus faller.

Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret.[19]

Underjorden kan vara klarsynens utsiktspunkt. Den kan också vara den undanträngda andlighetens tillflyktsort. I dikten ”Den skingrade församlingen IV” heter det att ”kyrkklockorna måste gå under jorden”. I ”Många steg” är det de troende som måste befinner sig i exil:[20]

Ikonerna las i jorden med ansiktet uppåt

och jorden trampades till

av hjul och skor, av tusen steg,

av tiotusen tvivlares tunga steg.

I drömmen steg jag ner i en självlysande bassäng under jorden,

en svallande gudstjänst.

Vilken stark längtan! Vilket idiotiskt hopp!

Och över mig trampet av miljoner tvivlare.[21]

I horisontalplanet råder tvivlarnas tunga steg. I underjorden firas gudstjänst, kanske med dop, med tanke på det svallande vattnets närvaro. Magnus Ringgren tycker sig se ett kors som uppstår i skärningspunkten mellan dessa två världar.[22]

Kanske skulle Owe Wikström vara beredd att stödja honom i dessa iakttagelser. Genom att referera till Marcia Eliade konstaterar han att den religiösa människan inte upplever rummet som homogent. Det finns sprickor i den instängda verkligheten där ”den andra världen” lyser igenom. Grunden ligger i föreställningen om en kosmisk mittpunkt. För den kristna kyrkan visualiseras oftast denna som en symbol i just korset.[23]

Jag tycker att det sätt att beskriva människan som här har framkommit på många sätt bär spår av psykologens tankebanor. Människan har svårt att förstå både andra och sig själv och är rädd för denna okända kunskap. Poeten uppmanar dock till djupare och vidare insikter, eftersom det kan sätta henne i kontakt med hennes ursprung och mål.

Jag tycker inte att det är en idealiserad människa som beskrivs, men en ”rik” sådan. Rik på möjligheter och med en relativt fri vilja när det gäller att förverkliga dessa. ”Underjorden” är en frizon där människans religiösa sida fritt får komma till uttryck. Där, i oss eller bland oss, finns inte rädslan för öppenheten mot det numinösa.

8. Kyrkan

Ett av de rum som poeten gärna tycks återvända till är kyrkan. Ytligt sett får den ibland som byggnad fungera som diktens yttre miljö. Djupare sett utgör den tillsammans med sina attribut ofta en källa till metaforer. Så hittar vi till exempel ord som församling, kyrkklocka, votivskepp, dopfunt, helgonbilder, förbön, psalmer, ikoner, kyrkogårdar och kyrkvalv i dikterna.

Dragningen till kyrkan finns där också privat. Varje vecka går makarna Tranströmer på orgelkonsert i Västerås domkyrka. Hustrun Monica kallar det ”en viktig ritual”.[24] Själv har Tomas Tranströmer sagt sig ha behov av den religiösa gemenskap som kyrkan erbjuder. Samtidigt stöts han bort av den ”auktoritära kristendomstyp” han tycker sig möta där.[25]

Samma kluvenhet är uppenbar i dikterna och det kommer att prägla detta avsnitt. Det ska alltså handla om kyrkan, å ena sidan som byggnad och symbol. Å andra sidan som bärare av ett dogmsystem. Den kluvna inställningen till de tu återkommer vi till i slutet av avsnittet.

Dikten ”Kort paus i orgelkonserten” har vi redan tidigare stiftat bekantskap med. Staffan Bergsten konstaterar vikten av att det är just i en kyrka dess ögonblicksupplevelse utspelar sig. Redan från början sker därigenom en koppling till något heligt, en högre ordning.[26]

Diktens femte strof inleds med orden ”Här är så olikt en modersfamn som någonting kan bli, ändå är jag ett barn just nu”. Tanken på kyrkan som en modersfamn eller livmoder är gammal inom den kristna traditionen. Staffan Bergsten tycker sig se denna koppling i dikten, även om den bara är antydd.[27] Sannolikt är det Västerås domkyrka det handlar om, en kyrka som en gång helgades åt jungfru Maria, vilket ytterligare förstärker symboliken.[28]

I nästa strof fortsätter ”växtmiljötemat” med ytterligare en bild. Kyrkans pelare reser sig som trädstammar upp mot osynliga kronor och bildar ett skyddande rum i skogen. Rötterna består enbart av det gemensamma golvet. Staffan Bergsten beskriver diktaren som innesluten i den kosmiska ordningen.[29] Här följer de två kommenterade stroferna:

Här är så olikt en modersfamn som någonting kan bli, ändå är jag ett barn just nu

som hör de vuxna prata långt borta, vinnarnas och förlorarnas röster flyter ihop.

På de blå bänkarna sitter en gles församling. Och pelarna reser sig som underliga träd:

inga rötter (bara det gemensamma golvet) och ingen krona (bara det gemensamma taket).[30]

Mot denna positiva kyrkobild kan vi ställa ännu en dikt som vi har varit inne på tidigare, nämligen ”Många steg”. Där flyr ju poeten ner till gudstjänst i underjorden medan ”tiotusen tvivlare” trampar sina steg ovanför hans huvud. I ”Postludium” är det däremot ”bödlarna”, fariséerna, som utgör fienden. Orden ”Gud skriver i sanden” anspelar förmodligen på berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan.[31] Än en gång kan vi dock, med Staffan Bergsten, konstatera att Jesus som namn får stå tillbaka för det neutralare ”Gud”:[32]

Jag släpar som en dragg över världens botten.

Allt fastnar som jag inte behöver.

Trött indignation, glödande resignation.

Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.[33]

Dessa båda fiender, ”tvivlare” och ”fariséer”, förenas i dikten ”Guldstekel”. Här befinner sig diktjaget i ”tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten”. Som uppenbar motsats dyker en ”bokstavstrogen TV-predikant” upp i den följande strofen. Tomas Tranströmer skriver:

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.

Han är en pakt mellan två

där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig.

Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida

de som aldrig är tankspridda

de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade –

gå förbi dem![34]

Fanatism är ett sätt att bemästra inre osäkerhet, att projicera de egna tvivlen på yttre fiender, konstaterar Staffan Bergsten.[35] Motsatsen representeras i dikten bland annat av de lupiner vi tidigare har kommenterat. Då representerade de Anden, men här kan de också stå för ”den sanna kyrkan”, vilket i och för sig inte behöver vara ett problem. Traditionellt sett anses ju Anden manifestera sig genom kyrkan och de troende. Om dessa blommor heter det att de ”sträcker på sig som om de ville se havet”.

I Expressen skriver Leif Zern att dikten ”Guldstekel” leder rätt in i Tomas Tranströmers religiösa problematik. Å ena sidan kritiken av dogmer och fanatism och å andra sidan de egna konfessionslösa formuleringarna av en tro. Recensenten menar att dikternas ”kedjereaktioner av bilder” är fanatismens motgift.[36]

Staffan Bergsten sammanfattar diktens budskap med att den vänder sig mot en sträng och hård fadersreligion. Underförstått finns en saknad efter en moder i den sanna kyrkans gestalt. Detta innebär dock inte någon strävan efter en matriarkal världsordning som ersättning för den patriarkala.[37] Snarare är det nog så att diktjaget strävar efter öppenhet och rörelse framför ett visst system:

Karparna i dammen rör sig ständigt, de simmar medan de sover,

de är föredömen för den troende: alltid i rörelse.[38]

Det är en ickekonfesionell tro vi möter i de tranströmerska dikterna. Samtidigt ligger det en trosbekännelse i exempelvis ”Guldstekel”, menar recensenten Kristjan Saag.[39] Vi har tidigare sett en antydan till treenigheten i dikten. I huvudsak är det dock en via negativa poeten vandrar. Han säger mer om vad han inte tror på än vad han faktiskt tror.

Redan i inledningen till detta avsnitt kunde vi konstatera att ”kyrkan” är något motsägelsefullt för diktaren. En av dem som noterat det är Tommy Olofsson på Svenska Dagbladet. Han skriver att det där å ena sidan finns en gudsuppfattning fylld av andakt, förundran och mysterium. Å andra sidan finns det en bitande kritik mot den officiella trohetens (fromhetens?) former.[40]

Jag instämmer i de observationer som talar om poetens positiva inställning till kyrkans som andaktsrum. Han tycker sig tillhöra kyrkan, även om det är en ”tigande” variant av denna. Kyrkorummet tycks fungera på ett liknande sätt som naturen och musiken. I den mån Gud syns till är det ”på ryggen”, så också i kyrkan. I poetens värld går det inte att formulera tron mer exakt än så och därför misslyckas, enligt honom, den officiella kyrkan när den i sin iver försöker precisera den.

9. En religiös livsåskådning?

Så har vi då kommit till den punkt då uppsatsens första huvuddel ska sammanfattas i ett svar på min frågeställning. Jag har redan tidigare konstaterat att jag tycker att det finns en religiös livskänsla i dikterna. Då utgick jag dock från en religionsdefinition som var för enkel för att kunna kallas riktigt funktionell. Här är tanken att jag nu ska försöka använda en något mer stringent variant.

Anders Jeffner urskiljer i inledningen till boken Aktuella livsåskådningar (del 1) tre komponenter i det vi kan kalla en livsåskådning: 1. Teoretiska övertygelser om människan och världen. 2. Ett centralt värderingssystem. 3. En grundhållning eller ”livsstämning”.[41] Ragnar Holte bygger i ett annat sammanhang vidare på dessa förutsättningar när han frågar sig vad som utmärker en specifikt religiös livsåskådning. Hans definition ser ut som följer:

(a) [Religion är] en livsåskådning vars samtliga tre komponenter präglas av tron och förtröstan på en – eller flera – högre makt(er)

jämte

(b) ett därmed sammankopplat rituellt och moraliskt beteende förankrat i en social gemenskap.[42]

När vi nu lägger detta mönster på de huvuddrag vi redan har vaskat fram finner vi både likheter och skillnader. Det finns teoretiska övertygelser om människan och världen, även om dessa inte är på något sätt fullständiga (1). Det finns en grundhållning i tilliten, som gäller både död och liv (3). Förtröstan är riktad mot en högre makt, som vi troligtvis kan benämna ”Gud” (a). Det rituella draget förekommer, även om det är vagt. Naturen, kyrkan och drömmen är exempel på miljöer och vägar som återkommer ett antal gånger (b).

De skillnader som eventuellt finns ligger i punkterna 3 och delar av b. I den mån det finns ett centralt värderingssystem så är detta inte direkt tydligt. Diktaren markerar att han inte tror på ”stentavlornas Gud”. Däremot ger han inte direkt någon ledtråd till vilka principer som trots allt leder honom.

Dikternas tro präglas av individualism snarare än social gemenskap. Det finns i och för sig exempel på hur diktjaget ser sig själv som en del av en församling eller av ”de troende”, men samspelet dem emellan betonas inte direkt. Här måste jag i och för sig dock sätta ett frågetecken för Ragnar Holtes definition. Enligt den är ju ”privatreligiositet” ett omöjligt begrepp och det tycker jag gör den väl snäv.

Sammanfattningsvis tycker jag att vi alltjämt måste kalla dikternas tro religiös. Som livsåskådning betraktad är den i sina huvuddrag enkel och relativt ospecifierad. Med undantag av de frågetecken jag har ställt upp tycker jag dock likväl att det vi nu har behandlat väl fyller ”kraven” på en religiös livsåskådning.

Bland de huvuddrag vi har tittat på hittar vi ett dubbelt sanningsbegrepp och en religiös livskänsla, men inte nödvändigtvis en mystisk sådan. Vi hittar en grundläggande tillit, baserad bland annat på känslan av tidlöshet, som räcker även bortom döden. Det finns en gudstro, om än ganska odefinierad, och samtidigt en tveksamhet inför kyrkan som institution. Människan är, slutligen, rik på möjligheter och nya dimensioner.

Dikternas tro och den sekulariserade människan

Jag har hittills i denna uppsats försökt visa på huvuddragen i den tro jag tycker mig se i Tomas Tranströmers dikter. Avsikten är nu att ställa dessa i förhållande till vad en sekulariserad svensk av idag kan tänkas tycka i religiösa frågor. Vi har sålunda kommit till uppsatsens andra huvuddel. Den lär knappast ge oss ett fullständigt svar på min problemställning, men jag hoppas ändå kunna peka på ett antal möjliga beröringspunkter.

Den kulturella förändring som pågår i den västerländska kulturen kännetecknas av två huvudsakliga processer, individualisering och sekularisering. Det innebär att den enskilda individen blir mål och måttstock för delar av sin livsåskådning. Människor känner sig därmed distanserade till religiösa institutioner, konstaterar Thorleif Pettersson.[43]

Allt färre människor går i kyrkan, men det innebär inte att tron i sig är lika marginaliserad. En relativt färsk undersökning visar att över hälften av befolkningen allt-jämt säger sig tro på en gud, antingen utifrån en teism eller en deism.[44] Religionssociologerna Thomas Luckmann och Peter Berger hävdar att religionen inte alls försvinner från den moderna världen, men att den däremot tar sig nya uttryck.[45]

Owe Wikström menar att detta kan kallas en ontologisk törst.[46] I anslutning till Mircea Eliade konstaterar han också att den upplevelse av helighet som människan söker fortlever trots sekulariseringen. Den moderna människan söker något som förbinder henne med något större, bland annat genom symboler, myter och riter. Hon söker något som hon inte behärskar, något som ger kraft och varaktighet.[47] För att hon ska kunna ta religiösa utsagor på allvar krävs dock att hon delar både upplevelser och språkbruk med den som förmedlar dem.[48]

Fyra grundteman kan urskiljas i det som skapar existentiell ångest. Döden påminner människan om att hennes önskan om odödlighet inte nödvändigtvis infrias. Friheten talar om ansvar och i förlängningen kanske också skuld. Den existentiella ensamheten skapar en längtan efter delaktighet i ett större kosmiskt helt. Meningslösheten, slutligen, talar om att människan själv måste skapa sin mening innan den dag då hon faktiskt måste dö.[49]

I den mån denna korta summering är en riktig analys menar jag att vi där kan hitta många kopplingar till Tomas Tranströmers dikter. Till att börja med hänvisar diktjaget inte till några yttre auktoriteter. Kyrkan som byggnad och andaktsrum uppskattar han, men inte kyrkan som normerande auktoritet. Staffan Bergsten menar att poeten så långt som möjligt istället solidariserar sig med ”vanligt folk”.[50] Privatpersonen Tomas Tranströmer är ju för övrigt ”inte ens” konfirmerad.

Trots att det är den enskilda individen som är sin egen måttstock tycks poeten ha en förmåga att göra den individuella allmängiltigt. Tore Winqvist hävdar i en recension i Upsala Nya Tidning att ingen besitter den förmågan bättre än just Tomas Tranströmer.[51] Per Wästberg skriver att han är i kontakt med de livsgåtor som berör oss alla. I det privata finns gemenskapen.[52] Här har vi en möjlig parallell till det sanningsbegrepp vi tidigare har berört. Tomas Tranströmer tycks ju ha förmågan att förmedla möten mellan subjektivt och objektivt.

Tomas Tranströmer framhäver aldrig sig själv i dikterna och det menar recensenten Gun Zanton-Ericsson är en förklaring till att han har blivit så älskad. Han förklarar inte sina komplexa upplevelser, utan gestaltar dem i bilder som pekar utöver sig själva.[53] Staffan Bergsten menar att de som ryggar för normalt religiöst språkbruk kan öppna sig för poetens bildvärld. Den kräver inte ett intellektuellt ställningstagande, bara ett förutsättningslöst medseende.[54] Tommy Olofsson skriver i Svenska Dagbladet: ”Det finns ingen predikoton hos Tranströmer, bara upptäcker att göra: en halvfärdig himmel, klanger och spår”.[55]

För att människan själv ska nå dessa gemensamma insikter krävs dock att hon vågar gå ned i djup inom sig själv. Owe Wikström hänvisar till djuppsykologin och skriver om hur detta kan leda ner i ett inre helvete och en egen underjord. Där måste hon dö för att sedan återuppstå.[56] I avsnittet ”Människan och rummen” har vi sett hur Tomas Tranströmer föreslår liknande vägar i dikten. Därigenom visar han på en väg att följa.

I en intervju i Göteborgs-Posten konstaterar Tomas Tranströmer att poesin tycks gynnas av förtryck. Han ger ett exempel på en diktsamling som gavs ut i Lettland 1970. Upplagan på 35 000 exemplar såldes slut på en vecka.[57] Ett annat exempel, om än fiktivt, hittar vi i filmen Döda poeters sällskap, där poesin får vara vägen till tankens frihet. På samma sätt tycks ju poesi och skönlitteratur kunna fungera som ”religiösa frizoner” även i Sverige. Marianne Fredrikssons böcker är bara ett av många exempel. Jag tror att också Tomas Tranströmers dikter måste räknas till denna kategori.

Frizonen gäller dock inte bara gentemot den organiserade kyrkan, utan även mot det rationalistiskt tänkande samhället. Owe Wikström konstaterar med Lorentz Lyttkens att idag blir en företeelse verklig först genom att den omtalas i ”husaltaret” TV:n eller i exempelvis Expressen.[58] En liknande tankegång återfinns i en broschyr från Reklam- och marknadsföringsinstitutet RMI-Berghs. Där heter det att ”det som inte är kommunicerat existerar inte”.[59] I Tomas Tranströmers dikter är den numinösa verkligheten kommunicerad. Där är även den legitim. Människor med liknande erfarenheter eller längtan kan där få en bekräftelse på dess ”verklighet”.

Vi har berört termer som ”epifani” och ”hierofani”. Just denna upplevelse tycks vara det genomgående draget i de teman vi har studerat. I dikterna förmedlas en kontakt med ett större sammanhang. Människan är inte existentiellt ensam längre. Det finns någon att lita på.

Det finns en känsla av tidlöshet som befriar människan från nuets ekorrhjul och det ständiga meningssökandet. Det har vi inte minst sett genom Joanna Bankiers undersökningar. Owe Wikström kallar detta ett sökande efter en kvalitativt annorlunda tid.[60] Han konstaterar också att tiden är människans fiende, eftersom den utmanar känslan av att man alltid kommer att leva. Den är en dödens kusin.[61]

Diktjagets brottning med tanken på döden leder så småningom till ”remi”. Han inser att den är och förblir något som till sitt innehåll är okänt, men obetvingligt. Samtidigt kan han känna en trygghet inför tanken på att den ändå leder ”hem”. Jag tror att också detta är en viktigt beståndsdel i dikternas ”existentiella kommunikation”.

Owe Wikström menar att Tomas Tranströmers diktböcker kan fungera som ”privata andaktsböcker”. I dem ser han öppningar till heliga zoner.[62] Tidigare har vi stött på Mark Rudmans beteckning ”dikten som sekulär bön”. Jag tycker att den beskrivningen är ännu mer träffande. Däri ligger, menar jag, kärnan i det jag försöker komma fram till här.

Jag menar att dikterna fungerar som symboler eller ikoner, som fönster mot det heliga. Att läsa dessa dikter är som att be en sekulär bön, utan att för den skull behöva tvingas in i alltför preciserade ritningar av verkligheten. De svarar mot människans grundläggande existentiella behov.

Avslutning

Sammanfattning

Jag tycker att beteckningen ”naturlig teologi” kan täcka in de tranströmerska dikternas grundläggande tro ganska bra. Bibeln spelar uppenbarligen stor roll som inspirationskälla och metaforbank. Men det normativa ligger i den personliga erfarenhetens möte med en objektiv verklighet. Natur, musik och dröm skapar kontakt med universums mittpunkt. Förmodligen är diktaren beredd att ge detta tillvarons centrum namnet ”Gud”, men alldeles givet är det inte.

Jag tycker två företeelser löper som röda trådar genom den analys vi här har gjort. Den första gäller det vi har kallat epifani eller hierofani. Dessa ögonblicksupplevelser går igen gång på gång och i tema efter tema. Det är onekligen så att grunden för diktarens religiösa livskänsla ligger just där. Jag har dessutom konstaterat att i ett val mellan termerna föredrar jag hierofani. Även om det inte genomgående är så, tycker jag ändå att det finns en tendens till närmande mot det gudomliga, heliga. Däremot är inte diktaren mogen för termen teofani. Gud har alltjämt alltför otydliga drag för det.

Den andra röda tråden är den uppenbara dubbelhet som diktjaget hela tiden brottas med. Den gäller sanningen och tilliten. Den gäller tiden och människans möjligheter liksom känslorna inför döden. Om vi trots allt ska försöka formulera en ”dikternas trosbekännelse” tror jag att det kommer att prägla också den. Raderna ”det orubbliga KANSKE” och ”det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag” kommer ganska nära ett sådant credo.[63]

I uppsatsens frågeställning ingick frågan om i vilken mån dikternas tro kan kallas religiös. Min slutsats där är att den i princip kan kallas en religiös livsåskådning, även om det återstår ett par frågetecken för att en sådan definition ska vara fullt giltig.

Rubriken på denna uppsats är Dikten som sekulär bön. Jag tycker nämligen att det uttrycket, inte innehållsligt, men väl funktionellt, är en bra sammanfattning av hur jag tror att dikterna fungerar för många människor. Människan är religiös och behöver kontakt med Varat för att må bra. Där hjälper Tomas Tranströmers dikter till.

Bara några dagar innan denna uppsats går i tryck meddelas det att Tomas Tranströmer tilldelats Gustaf Fröding-sällskapets årliga lyrikpris. I juryns motivering heter det bland annat att utmärkelsen ges för ”ett lyriskt mästerskap som låter ljuset genombryta mörkret och det osynliga framträda med den poetiska bildens skärpa”. En ny samling lär vara på gång från författaren under nästa år.[64] Kanske är det då också dags för ett Nobelpris...

Tack

Jag vill till sist passa på att rikta ett tack till de människor som på olika sätt, indirekt som direkt, har medverkat till att denna uppsats nu existerar: Tomas Tranströmer (naturligtvis), den (oftast) hjälpsamma personalen på Carolina Rediviva, mina föräldrar, LarsOlov Eriksson, Jeanette Rönnholm, Mauro Scocco och slutligen postumt till Jan Arvid Hellström.

Litteraturförteckning:

Böcker och refererade artiklar:

Ahlmark, P och Gustafsson, L.

1985 Frihet och fruktan. Stockholm.

Ahlzén, R.

1989 Att tydligt se det mångtydiga. Nya Wermlands-Tidningen 17.3.1989. Karlstad.

Bankier, J.

1981 Tranströmer i amerikanska sammanhang. Lyrikvännen 5/1981. Stockholm.

1985 Tomas Tranströmer och tiden. Artes 2/1985. Stockholm.

Barck, J.

1989 En resa i tid och rum. Smålandsposten 23.3.1989. Jönköping.

Bergendahl, B.

1990 Prisad Tranströmer söker motvikten. För in poesin i nordisk politik. Göteborgs-Posten 1.3.1990. Göteborg.

Bergman, P.

1985 Svävande över paniken. Aftonbladet 7.8.1985. Stockholm.

Bergold, K.

1993 Diktaren söker sina rötter. Vestmanlands Läns Tidning 21.8.1993. Västerås.

Bergsten, S.

1989 Den trösterika gåtan. Stockholm.

1990 ’Du blir aldrig färdig och det är som det skall’. Expressen 28.2.1990. Stockholm.

1991 Djupets musik. Kommentar till Tranströmers dikt ’Sorgegondol’. Lyrikvännen 5/1991. Stockholm.

1994 Uppdraget att vara barn. Allt om böcker 4/1994. Stockholm.

Bladh, C.

1989 Gåtan som är sin tröst. Sundsvalls Tidning 17.3.1989. Sundsvall.

Bråkenhielm, C-R (red)

1988 Aktuella livsåskådningar, del 1/Existentialism, marxism. Lund.

Carlsson, L.

1989 Närmare det finstilta. Helsingborgs Dagblad 17.3.1989. Helsingborg.

Eklundh, B.

1983 ’Gå som en spårhund där sanningen trampade’. Göteborgs-Posten 4.11.1983. Göteborg.

Engdahl, H.

1989 Det osedda ögonblicket. Dagens Nyheter 17.3.1989. Stockholm.

Eriksson, G R.

1989 Får oss att se på livet ur nya oväntade vinklar. Västerbottens-Kuriren 22.3.1989. Umeå.

Espmark, K.

1983 Resans formler. Stockholm.

Gentili, B.

1989 På väg i sin bild. Vår lösen 5/1989. Sigtuna.

Hedlund, T.

1980 Att öppna dörrarna till äventyret och livet. Statsanställd 50-52/1980. Stockholm.

Holte, R.

1984 Människa Livstolkning Gudstro. Lund.

Jacobsson, S.

1989 En dikt av lätthet, enkelhet och flykt som jagar iväg mörkret. Hallandsposten 22.3.1989. Halmstad.

Karlström, L.

1990 Tomas Tranströmer. En bibliografi 1948-1989. Stockholm.

Klinkmann, S-E.

1985 Det hemliga rodret i flyttfågelsflocken. Vasabladet 11.6.1985. Vasa.

Lagercrantz, O.

1954 (okänd rubrik). Dagens Nyheter 4.4.1954. Stockholm.

Lindberg, J.

1994 Gud är på semester. Svenska Dagbladet 3.4.1994. Stockholm.

Lindström, B.

1981 Ur ett samtal med Tomas Tranströmer. Lyrikvännen 5/1981. Stockholm.

Mannheimer, O.

1983 Sjunker sakta. Dagens Nyheter 4.11.1983. Stockholm.

Olofsson, T.

1981 Hemligheter på vägen. Lyrikvännen 5/1981. Stockholm.

1989 Tomas Tranströmer och det oväntade. Svenska Dagbladet 17.3.1989. Stockholm.

Palm, A.

1989 Tranströmers dödsdans. Sydsvenska Dagbladet 17.3.1989. Malmö.

Pettersson, T.

1992 Kyrkan, folket och framtiden. Tro & Tanke 1992:3. Uppsala.

1994 Religion och moral. SOU 1994:73 Ungdomars välfärd och värderingar. Stockholm.

Pleijel, A.

1981 Att gå som en spårhund där sanningen trampade. Lyrikvännen 5/1981. Stockholm.

Renvall, L.

1992 Tillsammans ut ur tystnaden. Vestmanlands Läns Tidning 7.1.1992. Västerås.

Ringgren, M.

1981 Strömkantringens år. Lyrikvännen 5/1981. Stockholm.

1983 Möte på hög nivå. Aftonbladet 5.11.1983. Stockholm.

1985 Klockorna flyger oss hem till sist. Signum 4-5/1985. Uppsala.

1994 Stjärnhimlen genom avloppsgallret. Signum 5/1994. Uppsala.

Rådström, N.

1994 Tomas Tranströmers talande tystnad. Månadsjournalen 6/1994. Stockholm.

Rönnerstrand, T.

1983 En lönngång till underjordisk glädje. Göteborgs-Tidningen 3.11.1983. Göteborg.

1988a Dagar – som aztekernas skrivtecken!, Del I. Horisont 1/1988. Vasa.

1988b Dagar – som aztekernas skrivtecken!, Del II. Horisont 2/1988. Vasa.

1988c Tranströmer och tystnaden. Tvärsnitt 3/1988. Umeå.

1989a Det egna språket och språket som kommer utifrån. Svenskläraren 1/1989. Stockholm.

1989b ”Skriften” på ”sanningsbarriären”. Vår lösen 9/1989. Sigtuna.

1990 Trött på alla som kommer med ord. Horisont 5/1990. Vasa.

1991 Sanningen finns på marken. Tidskrift för Litteraturvetenskap 3/1991. Stockholm.

Saag, K.

1989 ’Den största fanatikern är den största tvivlaren’. Kvällsposten 17.3.1989. Malmö.

Schwartz, N.

1983 Längs tystnadens stigar. Helsingborgs Dagblad 4.11.1983. Helsingborg.

Scocco, M.

1991 Dr Space dagbok (texthäfte till CD-skiva). Stockholm.

1994 28 grader i skuggan (texthäfte till CD-skiva). Stockholm.

Söderberg, L.

1992 Tomas Tranströmers svenskhet. Moderna Tider 23/1992. Stockholm.

Söderblom, S.

1994 Hur litar man på en dikt? BLM 4/1994. Stockholm.

Tranströmer, T.

1958 Hemligheter på vägen. Stockholm.

1962 Den halvfärdiga himlen. Stockholm.

1966 Klanger och spår. Stockholm.

1970 Mörkerseende. Göteborg.

1973 Stigar. Göteborg.

1978 Sanningsbarriären. Stockholm.

1980 PS. Karlstad.

1983 Det vilda torget. Stockholm.

1989 För levande och döda. Stockholm.

1993 Minnena ser mig. Stockholm.

1994 Dikter. Stockholm.

Thunberg, L.

1989 Den genombrutna väggen. Kring Tranströmers lyriska landskap. Vår lösen 4/1989. Sigtuna.

Werkelid, C O.

1995 Trösterik kväll med Tranströmer. Svenska Dagbladet 20.5.1995. Stockholm.

Westman, L.

1993 Tomas Tranströmer – och den långa vägen tillbaka. Vi 36/1993. Stockholm.

Wikström, O.

1985 Den innelåsta evighetens bultande nävar. Kristet forum 7/1985. Uppsala.

1994a Det bländande mörkret. Örebro.

1994b Om heligheten. Stockholm.

Vold, J E.

1981 Hos Tomas Tranströmer 1965. Lyrikvännen 5/1981. Stockholm.

Wästberg, P.

1989 Tomas Tranströmer. I kontakt med livsgåtorna som berör oss alla. Månadsjournalen 7/1989. Stockholm.

Ytterberg, C-B.

1980 I Bachtrumpetens riktning. Västerås stiftsbok. Västerås.

Zachrison, G.

1990 Det finns en båtshake bland partygästerna. Aftonbladet 9.9.1990. Stockholm.

Zanton-Ericsson, G.

1983 Poet som är i tjänst hos ett stort Minne. Östgöta Correspondenten 16.11.1983. Linköping.

Zeylon, H.

1989 Tranströmer på spaning efter det gudomliga. Skånska Dagbladet 23.3.1989. Malmö.

Övrigt:

1993 Befrielsen. Stockholm.

1988 Bibel 82. Örebro.

1993 Filosofilexikonet. Stockholm.

1991 Nationalencyklopedin (NE). Band 5. Höganäs.

1995 RMI-Berghs utbildningsprogram 1995/96. Stockholm.

Ej refererade artiklar ur dagspress:

Det vilda torget: Arbt 4.11.83, Expr 3.11.1983, FK 17.11.1983, Hbl 5.4.1984, HP 11.11.1983, JP 7.11.1983, KvP 3.11.1983, NSD 7.12.1983, NWT 4.11.1983, SDS 29.11.1983, SkD 24.11.1983, ST 4.11.1983, StT 7.11.1983, SvD 4.11.1983, UNT 4.11.1983, VLT 4.11.1983

För levande och döda: AB 17.3.1989, Arbbl 17.3.1989, Arbt 17.3.1989, Bar 17.3.1989, BT 17.3.1989, Expr 17.3.1989, GD 17.3.1989, GP 17.3.1989, GT 17.3.1989, Hbl 28.6.1989, HD 17.3.1989, NA 17.3.1989, NSD 17.3.1989, NT-ÖD 17.3.1989, UNT 17.3.1989, VLT 17.3.1989, ÖC 17.3.1989, ÖK 31.3.1989

Minnena ser mig: Hbl 24.11.1993, SkD 7.11.1993, SP 11.9.1993

Övrigt: AB 24.1.1990, Arbbl 18.3.1983, Bar 6.4.1989, DN 21.12.86, DN 21.3.1989, DN 24.1.1990, Expr 27.4.1983, Expr 1.9.1984, Expr 30.4.1985, Expr 26.3.1990, GP 25.1.1990, Hbl 28.6.1989, Hbl 20.4.1990, HP 27.9.1988, NWT 14.2.1985, NWT 24.1.1990, SDS 17.3.1989, SvD 16.11.1986, SvD 31.12.1991, VLT 31.1.1986, VLT 13.3.1989, VLT 24.1.1990